När du använder den här tjänsten och relaterat innehåll godkänner du användningen av cookies för analyser, anpassat innehåll och annonser.
Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

Hälsa & träning

Kirurgi – värsta placebon

Logotyp för Kurera Kurera 2017-08-11 Nina Törmark
kirurgi_varsta_placebon_600x416 © Kurera Tidskrift AB kirurgi_varsta_placebon_600x416

Saknar kirurgi bevisad effekt? Ja, i alla fall i vissa fall menar den australiensiske kirurgen Ian Harris som i sin bok ”Surgery, The Ultimate Placebo” uttrycker stark skepsis mot flera typer av kirurgi, då undersökningar visar att många ingrepp har mindre effekt av än vad som påstås.

Även om kirurger agerar i god tro menar Ian Harris att det föreligger bristande bevis för att flera vanliga typer av ingrepp faktiskt har utlovad eller önskvärd effekt. Han menar vidare att flera operationer görs av den enkla anledningen att man alltid gjort så och inte för att man har några belägg för att de faktiskt ger resultat. Slutsatser han dragit av att ha arbetat som kirurg i 30 år, han är noga med att framhålla att långt ifrån all kirurgi är ineffektiv eller för den delen skadlig. Men han menar att det inte är så enkelt som att en operation ska kunna fixa en åkomma och som läkare anser han att det har blivit allt svårare att besluta om operation ju mer erfarenhet och kunskap han samlat på sig.

Riskerna är större än fördelarna

För många åkommor och besvär är riskerna större än de potentiella fördelarna och vinsten av en operation är många gånger mindre än vad den utförande kirurgen tror, skriver Ian Harris. Han menar att det många gånger är stor skillnad på den verkliga effekten av ingrepp och vår uppfattning om vad de ska ge för effekt. Och det är där placebo kommer in i bilden. Placeboeffekten – det vill säga tron på att något ska fungera – menar han är anledningen till att vi tenderar överskatta effekten av kirurgi.

LÄS OCKSÅ: Artros? Så får du hjälp!

En blodig historia

Ian Harris nämner åderlåtning som exempel på hur lätt vi människor ur ett historiskt perspektiv har haft för att tro på att något fungerar. Åderlåtning syftade till att rena kroppen och återställa balansen och ligger till grund för kirurgins framväxt. Ursprungligen utfördes det av barberare/kirurger – de klippte hår och punkterade bölder helt enkelt för att det var de som kunde traktera en kniv – och läkare remitterade åderlåtning till dem när det var för upptagna att göra det själva.

Upphörde på 1800-talet

Även när man började kunna ställa mer detaljerade diagnoser som lunginflammation och cancer fortsatte åderlåtningen, mycket på grund av att man inta hade något annat att ta till. Och som placebo torde metoden varit tämligen effektiv skriver Ian Harris då det var ett drastiskt fysiskt ingrepp som dessutom gjorde ont något som ökar vår benägenhet att tro att något har effekt. Så småningom började dock metoden ifrågasättas och på 1700-talet publicerade den franske läkaren Pierre Charles Alexandre Louis en studie som konstaterade att åderlåtning inte hade någon effekt på lunginflammation. Protesterna blev högljudda från de som menade på att det fungerade för det hade de sett med sina egna ögon.

LÄS OCKSÅ: Slapp ryggoperation efter hjälp av strandnypon och träning

Paralleller till idag

Ian liknar den responsen vid hur dagens läkare reagerar när de ställs inför bevis för att de metoder de använt sig av inte fungerar, de vidhåller då ofta sin uppfattning även om bevisen mot är tunga. Åderlåtning upphörde att användas som behandlingsmetod under 1800-talet, delvis på grund av ökad misstro men också för att andra metoder dök upp som man valde att använda istället.

Hysterektomi ifrågasätts

Att inte utföra någon behandling har sällan utgjort ett alternativ för läkare skriver Ian men i vissa fall skulle det kanske vara att föredra. Som exempel på åkommor där det är tveksamt om kirurgi har någon effekt nämner han hysterektomi eller avlägsnandet av livmodern hos kvinnor, något som vanligen görs vid endometrios, kraftiga blödningar, framfall eller ibland bara på grund av smärta. Ett så omfattande kirurgiskt ingrepp vid den här formen av lindrigare åkommor har debatterats flitigt och på senare år har andra icke-kirurgiska metoder bidragit till att läkare valt andra alternativ. Han menar även att man underskattat farorna med kejsarsnitt.

LÄS OCKSÅ: Hjärt-kärlsjukdom kopplad till utarmad tarmflora

Kranskärlsvidgning tveksam

Det finns heller inga bevis för att artroskopi har någon som helst effekt vid artros i knäna och inte heller att det skulle vara gynnsamt att avlägsna en skadad menisk i ett annars friskt knä och förutspår att den typen av knäoperationer kommer att minska. Han är även tveksam till att avlägsna blindtarmen vid blindtarmsinflammation, då studier visat att det kanske inte alltid är nödvändigt och att det snarare kan ställa till med större besvär i långa loppet. Ett annat ingrepp vars nödvändighet har ifrågasatts av the American College of Cardiology är kranskärlsvidgning.

Texten ovan är ett kortat och fritt översatt utdrag ur boken ”Surgery, The Ultimate Placebo: A surgeon cuts through the evidence” av Ian Harris, professor i ortopedisk kirurgi utgiven 2016. Utdraget var ursprungligen publicerat i The Sydney morning herald.

Översättning av Nina Törmark

Vill du läsa fler liknande artiklar?

Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!

Annonsval
Annonsval

Mer från Kurera

image beaconimage beaconimage beacon