Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

Myoko - Pandoras japanska ask

Logotyp för Åka Skidor Åka Skidor 2019-06-28 Tobias Liljeroth
»Howdy mate.« Foto: Grady James © Åka Skidor »Howdy mate.« Foto: Grady James

Av Japans alla snöhålor är kanske Myoko på huvudön Honshu den som får bland de kraftigaste snöfallen. Och fram tills nyligen låg den snön för det mesta nästan helt orörd.

Artikeln piblicerades ursprungligen i Åka Skidor nummer 7 – 2018.

Text Tobias Liljeroth Foto Grady James

"när orter som Hakuba och Niseko började dra åt sig allt fler utländska skidåkare var Myoko fortfarande ett hål på den internationella snökartan."

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Sven Brunso flyr undan en snöfattig vinter i Colorado. Han kom till exakt rätt ställe. Foto: Grady James

– Howdy mates.

En barbröstad australier i brunbränd överkropp med tillhörande ölkagge och blond beachkalufs, bärandes på en snowboard under ena armen och med lavinsändaren dinglandes från bakpå ryggsäcken pulsar förbi oss på skintracken där vi står och ska droppa in för vårt åk på Mount Macyama, ovanför Myokos liftsystem. Han ser ut som en lite fetare version av Laird Hamilton, inklippt i japansk bergsmiljö, hajkandes i eftermiddagssolen mot ett för honom okänt mål en bit längre upp. Men en smärre armé av hans gelikar, dock fullt påklädda, klafsar på framför honom och trampar sönder det spåret som vi satt in med en ganska rejäl fysisk ansträngning i den branta sluttningen.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Tobias Liljeroth skvätter puder. Foto: Grady James

Vi mumlar något ohörbart tillbaka och vrider blickarna neråt istället, samtidigt som vi undrar vad fasen det är som händer. Vi står på ett berg i Japan, och det känns mer som att vi befinner oss på en surfbeach på den australiska guldkusten. Och på vägen upp passerade vi en samling danskar, ledda av en japansk-amerikansk guide, Miles.

Från vår plats på bergskammen ser vi skogsklädda, rundade berg och kullar sträcka ut sig mot horisonten. Åt ena hållet kan vi ana Japanska havet, längre där nere i botten av den vidsträckta dalgången ser vi staden Nagano breda ut sig. Vänder vi blicken uppåt ser vi toppen av den aktiva stratovulkanen Mt Myoko, komplett med stora pipelines som leder svavelosande, stekhett vatten direkt från dess termiska innanmäte.

Och även om snön i den glesa fjällbjörkskogen (alltså buna, Japans svar på vår fjällbjörk) nedanför våra skidspetsar är orörd, så skiner solen från en klarblå himmel. Men det har inte alltid varit så här, tvärtom.

"Myoko var liksom allt vi letat efter.

Perfekt snö,

grym terräng och inga människor."

Med oss i sällskapet är en amerikan vid namn Adam Ü – ett kanske inte helt obekant ansikte för läsare av den här tidningen, och en av mina ständiga reskompisar de senaste 15 åren. Hans historia med Myoko började 2011 efter ett tips från den legendariske friåkarstjärnan Mike Hattrup som på den tiden var Adams team manager på skidmärket K2.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Utsikt från Mount Macyama ner mot dalen där Nagano ligger. Som om Sven Brunso bryr sig om det. Foto: Grady James

 Hattrup tipsade om ett ställe i Japan där snön föll som besatt från himlen och satte Adam i kontakt med en herre vid namn Bill Ross. En utflyttad amerikan från Minnesota som kom till Japan för första gången i mitten av 80-talet. Efter drygt tio år i Japan ville han komma närmare naturen. Han hamnade i onsenstaden Myoko, träffade en lokal tjej, gifte sig, fick barn och blev kvar. Så småningom startade han guideföretaget Dancing Snow.

Men när orter som Hakuba lite närmare kusten här på huvudön Honshu, och Niseko på nordön Hokkaido, började dra åt sig allt fler utländska skidåkare var Myoko fortfarande ett hål på den internationella snökartan. Hotellen gapade tomma på vintrarna och liftarna snurrade ensamt. Så när Adam och ett gäng mediahungriga skidåkare dök upp i Myoko med stillbilds- och filmkameror i nävarna togs de emot med öppna armar.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Liftkortskiosk vid Akakura Kanko. Foto: Mattias Fredriksson

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Puderhets i Seki Onsen. Foto: Mattias Fredriksson

"den snö man får kommer under en förhållandevis kort tid

– vilket innebär snudd på brutala snöfall när stormarna rullar in."

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Myoko består av fem olika skidområden. Foto: Mattias Fredriksson

Det skulle visa sig att vara som att öppna Pandoras ask. För när ordet väl började spridas om en ort i Japan utan skidåkare, och med ännu mer snö än de kända orterna, var det slut på de lugna dagarna och tomma hotellrummen.

– Myoko var liksom allt vi letat efter. Perfekt snö, grym terräng och inga människor, säger Adam när vi sitter i fyrstolsliften på väg mot toppen av Akakura Onsens skidområde dagen efter vår topptur ovanför skidområdet. Och nu snöar det igen, himlen är gråvit och sikten ungefär lika med noll. Träden vid sidan av liften bågnar under vita jättekuddar av storlek folkabussar, och de tomma liftstolarna på väg ner som vi möter skrapar i snön där de går över ett krön i liftgatan.

– Vi drog till Hakuba efter Myoko på den där första resan, men blev ganska besvikna. Det var för många gaijin där. Det var inte tillräckligt japanskt. Men Myoko var japanskt.

Det var egentligen oundvikligt, för ordet om orter som Myoko kommer obönhörligen alltid att börja spridas, någon måste bara sätta snöbollen i rullning.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Artikelförfattaren flyr solskenet på Mount Macyama. Foto: Grady James

Och det är ingen liten snöboll det handlar om. För när en person som Adam, som bor 30 minuter utanför Mt Baker i USA – den skidort i världen som får mest snö per vinter – bemödar sig med att åka över halva jordklotet för att åka puder, ligger det något alldeles speciellt bakom det.

– Jag har aldrig sett snöfall som här i Myoko. Det snöar inte, det liksom häller ner stora flak med snö, säger Adam bakom sin skyhögt uppdragna balaclava.

Myoko får kanske inte mest snö per vinter enligt statistiken, men den snö man får kommer under en förhållandevis kort tid – vilket innebär snudd på brutala snöfall när stormarna rullar in från Japanska havet, bara några mil bort.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Tsubame Onsen mitt i bild. Foto: Adam Ü

Det ska väl sägas direkt, Myoko är en ganska märklig och utspridd skidort. Eller skidort och skidort. Det är en liten japansk stad med en samling skidanläggningar utspridda i bergen runtomkring den. Skidanläggningar som till råga på allt inte delar liftkort med varandra, trots att de i flera fall sitter ihop med pister. Det är inte så lite förvirrande för en utlänning som är van vid ordning och reda när det kommer till skidåkning.

Byn Akakura Onsen är navet i skidåkningen kring Myoko. Ett par ruffiga bygator med nakna elledningar som hänger och dinglar över vägbanan, kantade av restauranger, barer och en ändlös räcka med souvenir/godis/spritbutiker. Utanför flera av matbutikerna sitter handfat i betong, fyllda med stekhett onsenvatten som ständigt sipprar ut ur en kran i väggen. Korgar fyllda med ägg ligger nedsänkta och kokas till den perfekt krämiga konsistens som blivit högsta mattrend i västvärlden de senaste åren – här lagar man samma sak direkt på gatan.

Myoko är varken glammigt eller tillrättalagt, men däremot väldigt mycket Japan, trots horderna av snowboardåkande, skräniga aussies som hänger här på vintrarna.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Huvudgatan i Akakura Onsen i Myoko. Foto: Grady James

Vi möter upp med Bill-san på restaurangen K. Kitchen, ännu en restaurang som i japansk anda fokuserar mer på det som hamnar på tallriken och i glaset än på inredning och myspysfaktor. Man skulle kunna säga att Bill kan titulera sig som något av den utländska borgmästaren i Myoko. Han kommenderar in mat på bordet, pekar på menyn vad vi ska beställa och härjar med allt och alla i sin närhet.

På TV:n rullar OS-kvalet i puckelpist från grannlandet Sydkorea, och i Japans skidvärld är puckel fortfarande en stor sport. Puderåkning är trots landets enorma snömängder fortfarande något som gemene inhemsk skidåkare närmar sig med försiktighet, och puckel har ända sedan skidboomen i landet på 80-talet legat japanerna varmt om hjärtat.

På vägen hem från restaurangen smiter vi in på en klaustrofobisk liten okonomiyakirestaurang så att Bill kan hjälpa oss att boka bord till kvällen efter. Det slutar inte bättre än att hans gamla bekanting bakom baren, tillika köksmästare och ägare – en äldre herre som bär den något ovanliga outfiten (för en äldre japansk man alltså) jeanskjol och knälånga leggings – trycker ner oss vid ett lågbord och ställer fram en flaska med extra ryslig, lokal sake framför näsan på oss.

Snön faller sakta när vi halkar oss uppför gatan till vårt hotell.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Adam Ü tar en andningspaus mellan varven. Foto: Grady James

"studsar på en serie av små pillows

– pillows som nerifrån visar sig vara översnöade lavinstaket,

lite drygt en meter höga."

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Adam Ü kör kanonkulan. Foto: Grady James

Efter ett par dagars sökande i skidområdet fastnar vi i skidområdet Akakura Kanko, vars liftar ligger i slutet av bygatan – och pist i pist med Akakura Onsens skidområde. Tre fyrstolsliftar i hyfsat snabb följd tar oss upp till toppen av skidområdet, från toppen av den sista av dem börjar spåret upp mot Macyama. Idag utan aussies i bar överkropp, halv snöstorm kräver mer kläder än bukfett och Hawaiian Tropic.

Vi styr istället rakt genom skogen, skiers-left från liften och följer en berg-och-dalbaneliknande travers som spottar ut oss i en gammal pist, precis ovanför bergsstationen på en övergiven tvåstolsslift. Ännu ett minne från den japanska skidbubblan för 30 år sedan som ansågs överflödig när besökarantalen sjönk drastiskt när ekonomin och skidintresset i landet dalade ikapp på 90-talet. Men med tanke på skidåkningens ökande popularitet kanske det hade varit läge att brumma igång den igen. Om inte annat för att just den här liften skulle ge enkel tillgång till ett av Myokos bästa områden för pudersvängar.

Å andra sidan, traversen hit var inte direkt besvärlig. Och lite besvär brukar kunna skrämma bort horderna av folk som vill åka puder, men inte jobba för det. Så det är trots allt kanske lika bra att liften hålls stängd.

Vi droppar in i en ganska brant ränna mellan några stora lavinstaket, styr neråt i den midjedjupa snön, studsar på en serie av små pillows – pillows som nerifrån visar sig vara översnöade lavinstaket, lite drygt en meter höga.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Adam Ü droppar ett lavinstaket med Seki Onsen i bakgrunden. Foto: Grady James

En ensam skidåkare kommer ner mot oss där vi står vid hotellet Tsubame Onsen i botten av åket. Han tittar på mig. Jag tittar tillbaka på honom. Vi tittar på varandra uppifrån och ner. Våra outfits ser skrämmande lika ut; svart hjälm, orangeröd jacka, svarta brallor, vita Dalbello Lupos på fötterna, Marker Kingpins.

Vi har likadana pjäxor, grymtar den mystiske mannen och stakar iväg neråt.

Adam, som är en man av rutin när han åker skidor, plockar upp en ristriangel ur ryggsäcken när vi sitter i den mellersta fyrstolsliften. Idag är därmed en sådan dag när lunchen intas i flykten och efterrätten består av ännu mer snö i käften – snö som hela tiden fylls på uppifrån i en takt som jag bara sett på ett ställe förut, och det var på en skidort på andra sidan Naganodalen, ett par mil bort fågelvägen.

Vi styr ut i skogen från den andra liften och pulsar längs en liten bergskam. Vi radar upp oss och betar av åk efter åk efter åk från kammen. Det är korta åk, men som på många andra ställen i Japan fyllda med skoj saker och features för den som känner sig kreativ och skuttsugen.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Ü, Liljeroth och Brunso ser ljuset i tunneln. Foto: Grady James

För det är ju så, när du åker till Japan och åker skidor måste du lägga dig till med en serie av helt andra förväntningar än när du åker skidor i till exempel Alperna. Ja, bergen här är mindre och åken kortare. Men å andra sidan är snön sjukt mycket bättre och djupare, och kulturen en helt annan, det är det man får fokusera på – inte på vad som inte finns här.

Vi spelar helt enkelt minigolf tills benen och skallen tröttnar. River av åk efter åk och avslutar med att följa traversen i botten av ryggen fram till en tunnel som går genom berget. Kruxen med just den här tunneln är två. Dels är den mörk som i graven, vilket i och för sig inte brukar vara ett problem i tunnlar eftersom ljuset i slutet av den leder dig rätt. Men krux nummer två är att någon har skottat igen den andra änden medelst en pistmaskin, allt enligt den japanska logiken att ingen ändå ska åka skidor genom den. Den enda vägen ut består av ett litet hål som man får klättra upp till och sedan åla sig ut genom, bara för att upprepa proceduren nästa varv. Och nästa, och nästa.

© Tillhandahålls av Egmont Publishing Digital AB

Sven Brunso ålar ut ur tunneln från Akakura Kankos backcountry. Foto: Grady James

Efter ett gäng åk dyker han upp igen, den mystiske mannen som snott min outfit rakt av. Han stirrar lite mindre surt på oss och stannar till och snackar en stund. Det visar sig att han är ryss men numera bor på Nya Zeeland. Han bryter på en udda blandning av kiwimål och ryska bakom sin ganska imponerande mustasch som sticker ut ovanför buffen.

– Jag har varit här i tre veckor. Inte en jävel åkte de här åken innan ni kom hit, och nu är det helt uppspårat.

Vi är inte helt säkra på om han skrattar eller vill att vi ska försvinna från jordens yta när han stakar iväg. Men bara för säkerhets skull drar vi upp och kör ännu ett varv.

Jag avslutar dagen med att åka på en snötäckt gata genom den ruffiga bebyggelsen, ner till huvudgatan, plocka upp skidorna på axeln och gå bort till en kiosk som säljer japanska crêpes.

Jag slafsar i mig innanmätet av jordgubbar, grädde och färskost samtidigt som jag kollar på klientelet som rör sig på huvudgatan. Små japanska skåpbilar brummar förbi, en del aussies med bräda under armen – det här är snudd på det enda stället man ser dem på, uppe på berget lyser de med sin frånvaro – och några få skidåkare mixar upp blandningen av vardagsklädda turister som vandrar mellan butikerna.

Adam och Bill i all ära, men den Pandoras ask som de säger sig ha öppnat verkar i ärlighet inte varit speciellt stor.Och det är helt ok med mig.

Myoko | Japan

Snö ******

Kul terräng ****

Äkta Japan ****

Smart liftsystem *

Aussies ****

Läge Myoko Kogen är namnet på sjävla staden, medan den mesta av skidåkningen utgår från byn Akakura Onsen.

Resa Shinkansen från Tokyo till Nagano. Sedan lokaltåg till Myoko Kogen. Taxi till boendet.

Skidområden Suginohara, Ikenotaira, Akakura Kanko, Akakura Onsen, Seki Onsen. 

Liftkort Flera av skidorterna runt Myoko är sammankopplade med pister, men har separata liftkort. Fråga i liftkortskassan eller på ditt hotell vad som gäller. Det går även skidbuss mellan de olika områdena.

Bo Daimaru är ett prisvärt hotell i den övre delen av Akakura Onsen med bra, japansk frukost, onsen och wi-fi.

Äta K. Kitchen har en varierad inhemsk meny i avslappnade lokaler. Sennin för en grym okonomiyaki. Odon no Fu för byns bästa ramen. Missa inte deras marinerade gräshoppa som snack innan maten!

Info myokokogen.net

Annonsval
Annonsval

Mer från Åka Skidor

image beaconimage beaconimage beacon