Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

FD ANALYS: ”Går inte att betrakta U21 som ett enda stort fiasko”

Logotyp för Fotbolldirekt Fotbolldirekt 2017-06-25 Filip Wollin

Sverige lyckades inte upprepa U21-succén från 2015. I stället blev det respass redan efter gruppspelet. FD:s reporter på plats nere i Polen, Filip Wollin, sammanfattar här Blågults mästerskap. 

Aldrig någonsin har intresset varit så stort och förväntningarna så höga som på sommarens U21-EM. Tusentals blågula supportrar vallfärdade till Polen för att på plats stötta de regerande mästarna under deras försök att försvara guldet.

Trycket var stort och stämningen fantastisk. Det var helt enkelt upplagt för fest. Ändå så slutade det hela med ett fiasko då Sverige blev utslaget redan i gruppspelet efter att enbart ha tagit sammanlagt två poäng och gjort lika många mål framåt.

Inför mästerskapet visade spelarna en stor tro på sig själva efter att ha gått obesegrade genom kvalet till turneringen, trots tufft motstånd i form av bland annat Spanien och Kroatien. Laget hade visat att man fortfarande kunde prestera fast än nästintill samtliga av spelarna som var med och vann guld i Tjeckien för två år sedan inte längre fanns att tillgå. Dessutom satt Håkan Ericson kvar som förbundskapten, vilket kändes som den största nyckeln till ett nytt framgångsrikt mästerskap.

Det var dock många som hade svårt att förstå Ericsons beslut att peta Carlos Strandberg i öppningsmatchen mot England. Förmodligen ville han ha mer fart framåt och valde därför att starta med Gustav Engvall på topp tillsammans med Pawel Cibicki, som både hittat nätet frekvent i allsvenskan under våren. I övrigt var det ett förväntat manskap som ställdes på banan med vetskapen om att England troligtvis skulle bli det svåraste motståndet.

Sverige stod upp bra och lät sällan motståndarna testa Anton Cajtoft i målet, som när han väl fick något mot sig agerade mur mellan stolparna. Adam Lundqvist hade till en början lite problem att hänga med på sin vänsterkant, men spelade upp sig ju längre matchen led och engelsmännen tröttnade så småningom på att inte komma någonstans.

Framåt hade svenskarna tre bra möjligheter att spräcka nollan, varav Cibicki hade två av dem men saknade koncentrationen i avsluten. Det överlägset bästa hade dock Linus Wahlqvist som i slutet av matchen fick chansen att göra mål på straff. Men högerbackens avslut var tamt och Jordan Pickford i målet hade inga större bekymmer med att hålla bollen på rätt sida om mållinjen. Därefter gick luften ur spelarna en aning och det spelade ingen roll att Muamer Tankovic byttes in med fem minuter kvar, för det kändes som matchen redan var avgjord.

Med facit i hand borde kanske Ericson ha startat med Strandberg på topp i stället för Engvall, då den sistnämnde gjorde en blek insats. Samtidigt har jag full förståelse för hans beslut då han ville spela defensivt med kontringar på främst Cibicki och Engvall – som har kvicka fötter. Motståndarförsvaret var dock med på noterna och lät sällan någon av dem ta sig förbi. Kanske hade Strandbergs styrka varit ett bättre vapen.

Två dagar senare väntade värdnationen Polen och det var på förhand lite känslan av att vinna eller försvinna. Ericson valde att göra en förändring jämfört med matchen mot England, och det var att låta Strandberg starta på Engvalls bekostnad. Förmodligen då Cibicki och Engvall är för lika varandra i spelsättet samt att kemin inte riktigt infann sig mellan dem.

Det skulle bli en mardrömsstart på matchen då Polen tog ledningen redan efter fem minuter, och det på grund av ett odisciplinerat försvar som mest påminde om en hönsgård. Både Lundqvist och Filip Dagerstål kom fel på det och bollen letade sig retfullt enkelt fram till Lukasz Moneta som bara behövde sätta foten till.

© FotbollDirekt

Sverige spelade dock snabbt upp sig och visade inga som helst tecken på desperation. Man fortsatte hålla bollen inom laget och försöka trötta ut sina motståndare – vilket gav resultat. Inom loppet av fem minuter hade man vänt på resultatet. Kvitteringsmålet stod Strandberg för efter en tilltrasslad situation i straffområdet och ledningsmålet knåpade Jacob Une Larsson in på en hörna. Spelarna hade bevisat att löftena om att aldrig sluta tro på sig själva inte bara var tomma ord och gick välförtjänt till halvtidsvila med ledningen i behåll.

Vad som sedan hände under de resterande 45 minuterna är för många en gåta. Spelet stämde inte alls och det var flera gånger som polackerna bröt sig igenom det annars så solida försvaret. Dock stod Cajtoft i vägen och räddade flera gånger om sitt lag från att släppa in ytterligare ett mål. 23-åringen hemmahörande i Jönköping såg länge ut att bli stor svensk hjälte efter sina många fina ingripande, men när Dagerstål på övertid orsakade en straff tvingades han kapitulera och hans insats gick på bara några sekunder från att vara bragdartad till obetydlig.

Resultatet var minst sagt snopet och det är svårt att sätta ett finger på vad det egentligen var som gick snett under den andra halvleken. Det var precis som att det var ett helt annat Sverige som klev ut på banan efter halvtidsvilan, och inte blev det bättre trots att Ericson försökte elda på offensiven genom att slänga in både Tankovic och Engvall.

Det som hade varit en känsla inför mötet med Polen var nu faktum i den sista och tillika avgörande gruppspelsmatchen mot Slovakien. Sverige var tvungna att vinna, och det samtidigt som England tappade poäng mot Polen.

Fem minuter in i matchen var det avgjort. Slovakien tog ledningen och Sverige kollapsade fullständigt. Ericson hade gjort tre förändringar i startelvan, där Kerim Mrabti ersatte skadade Simon Tibbling samt att Franz Brorsson och Egzon Binaku fick chansen i försvaret på bekostnad av Filip Dagerstål och Adam Lundqvist efter deras svaga insatser mot Polen. Men det hjälpte inte, utan tvärtom såg det sämre ut än någonsin och slovakerna vann rättvist med 3–0 efter att svenskarna knappt haft ett dugligt avslut på mål. Mästerskapet var således över för de regerande mästarna, och de har bara sig själva att skylla.

För ska man summera det hela var det individuella misstag i slutskedet av matcherna mot England och Polen som blev avgörande. Hade Wahlqvist förvaltat straffen bättre hade det förmodligen renderat i tre poäng mot England, och samma sak mot Polen om Dagerstål inte rivit ner polacken i slutminuterna. Sex poäng i de två inledande matcherna och resultatet mot Slovakien hade troligtvis varit obetydligt då Sverige redan varit vidare till semifinal.

Offensivt saknades kraften. Cibicki pekades av många ut som en potentiell skyttekung, men var egentligen bara giftig vid ett par tillfällen – och det i öppningsmatchen. Därefter såg man inte mycket av anfallaren som några dagar innan turneringen uppgavs ha ögonen på sig av Manchester United. Inte heller Strandberg, Tankovic eller Engvall lyckades leverera som man hade hoppats på, och när man skapar få målchanser är det svårt att gå vinnande ur matcher.

Defensivt såg det överlag lovande ut mot England. Därefter blev det bara sämre och sämre, och det var svårt att känna igen främst Dagerstål som inte alls kom upp i sin normala kapacitet. En faktor till att det såg så risigt ut både mot Polen och Slovakien tror jag orutinen kan vara då samtliga i backlinjen endast har erfarenhet av allsvenskan. Man är helt enkelt inte vana att möta andra sorters spelartyper, vilket speglade sig i många fall.

Det är svårt att inte betrakta mästerskapet som ett enda stort fiasko för Sverige, som verkligen hade saken i sina egna händer men slarvade bort det. Håkan Ericson hade förtjänat en värdigare avslutning på sin tid som förbundskapten för U21-landslaget, men kommer troligtvis alltid vara hyllad för det guld han var med och bärgade 2015.

Nu är det en ny generation som ska vid, och det med ledning av bronshjälten från VM 1994 – Roland Nilsson. 53-åringen var på plats under hela mästerskapet i Polen tillsammans med Janne Andersson för att få en så bra bild som möjligt av svensk fotbolls framtid.

Hur många som kommer nå a-landslaget av spelarna som var med i sommarens mästerskap är svårt att sia om, men åtminstone Fransson, Strandberg, Une Larsson och Cajtoft tror jag mycket väl kan ha en framtid i ”Blågult”. Vi ska komma ihåg att det är unga spelare det handlar om, med framtiden framför sig. Det här var en nyttig läxa och erfarenhet för många av dem som de kommer kunna dra nytta av för att fortsätta utvecklas och bli bättre. Så för att sammanbinda det tror jag vi går en ljus framtid till mötes, även om det just nu mest känns mörkt och dystert.

Annonsval
Annonsval

Mer från FotbollDirekt

image beaconimage beaconimage beacon