Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

LÅNGLÄSNING – Hemvändande stjärnan: ”Det är Malmö FF eller inget alls”

Logotyp för Fotbolldirekt Fotbolldirekt 2017-09-29 Mårthen Bergman

MALMÖ.

Johan Dahlin, 30, är tillbaka i Malmö FF efter fyra år utomlands. FotbollDirekts Mårthen Bergman åkte till Malmö för att prata Turkiet-kaos, danskt guld, hur överlägsen allsvenskan är, att det bara är Malmö FF som gäller och vad som händer om de inte vill ha honom längre.

– Då får jag väl sluta, säger Dahlin.

Det var inte direkt i går jag träffade Johan Dahlin. För det var ett tag sen han var i Malmö FF, närmare bestämt fyra år sen. Och det var nästan tio år sedan jag träffade honom första gången. 2008, då jag hälsade på honom under tiden i Lyn. Vi småpratar lite om det och glider in på att en kompis som är MFF-supporter bett mig fråga var mustachen tagit vägen.

– Ni väljer ju ofta de bilderna där man ser värst ut. Jag besitter ju ingen vidare skäggväxt som du själv ser. Så tyvärr blir det ju lite moppemusche om man inte rakar sig. Så var det från ett träningsläger… när man inte kanske behöver tillhandahålla utseendet utan man är där för att träna fotboll. Så lyckades någon knäppa en bild där jag hade sparat, eller glömt raka, säger han och skakar på huvudet.

© Tillhandahålls av NewsMe AB

Den ”berömda” muschen.

Jag kommer ihåg när jag intervjuade Rasmus Bengtsson, när han var tillbaka, och jag kommer ihåg att det kändes som att han hade så jävla gött liv här. Tillbaka i Malmö, alla kompisar, familj, nära till träning, man är polare med alla i laget och så vidare. Känner du också den vibe:n?

– Ja, det blir så ju. Sen är inte jag härifrån, men jag hade en fruktansvärt bra tid när jag var här sist. Jag instämmer helt i det han säger.

Är det viktigare att känna det nu än vad det kanske var för sju år sen?

– Nej, men sen tror jag kanske att jag lärt mig uppskatta vissa saker på ett annat sätt under tiden man varit ute. Sen hade det kanske varit annorlunda om jag varit på andra ställen, det vet jag inte. Men just den här tryggheten. Sen ändrar sig väldigt mycket när man får barn, för mig och Emelie var det viktigt att när Mio ska börja skolan och sånt så har vi alltid haft som mål att vi ska ha en fast, trygg punkt och att han ska kunna gå i svensk skola. Sen har väl det etsat sig fast på något sätt, och nu passade det väldigt bra för alla parter.

Du har varit med om Turkiet. Utan att veta hur det var där så har ju en bild av det. Jag antar att det var lite mer high chaparral än vad det är i Malmö FF?

– Givetvis. Det är en fruktansvärd skillnad. Jag tror jag hade fem olika målvaktstränare under ett år. Där var det så att om tränaren fick kicken så gick hela staben, det är inte som i Sverige. Utan där har de sitt team så går en så försvinner allihopa. Men fotbollsmässigt var det grymt alltså, bra fotboll och härlig atmosfär. Sen kanske jag var på fel ställe. Många som är i Turkiet älskar det, och jag vet själv att många av ställena är fantastiska. Istanbul, kustklubbarna och så vidare. Sen är det hur man är som person och Turkiet är speciellt och i Ankara är det fortfarande väldigt… jag vet inte hur man ska säga. Fotbollen var bra men vi hade väldigt svårt att anpassa oss.

Har den upplevelsen gjort att du uppskattar det som är nu ännu mer?

– Ja, det har det. Jag och Emelie var ifrån varandra väldigt mycket. Det var väldigt ostrukturerat. Gick det inte bra en match så kunde de säga att vi fick stanna kvar extra eller så, och jag förstår det ju, de bossar över oss och vill att vi ska prestera. Och känner de att det är viktigare att vi är där som ett lag så, jag köper det, sen var det kanske inte som jag vill ha det. Jag har mitt sätt att se på det och jag mår bättre och presterar bättre om jag får vara med familjen. Medan andra kanske presterar bättre om de får lugn och ro och kan fokusera på ditt och datt. Alla är ju väldigt olika.

© Tillhandahålls av NewsMe AB

Även om man förstår det, är professionell, har bra betalt för att göra det och så vidare så betyder inte det att det är nice?

– Nej, det är det jag menar. Det var inte så nice. Men jag har svårt att sätta ord på varför det blev som det blev. Sen tror jag att jag är sådan att jag har bestämt mig för någonting, tycker jag någonting är bra så kan ingen ändra på det och tycker jag någonting är dåligt så kan ingen ändra på det heller. Jag kom till en gräns i Turkiet där jag kände att familjen inte mådde bra av att vara där. Börjar det etsa sig så blir jag också sådan, då klarar inte jag heller det.

– Då blir det en ond spiral och tillslut orkade vi inte mer och ville komma hemåt, eller Skandinavien i alla fall. Det var aldrig riktigt kasst men det var bara svårt att få ihop fotbollsliv och familjeliv. Och det vet du ju själv att fungerar det inte hemma så fungerar det dåligt på jobbet och vice versa. Där är allt mycket lättare om man är själv, utan tjej och utan barn, då tror jag man kan skugga in sig på ett annat sätt. Men när man är så glad för varandra och har någonting som betyder mer än fotbollen så är det mycket viktigare.

Finns det något från tiden i Turkiet som gnager?

– Det enda jag kanske känner är att det skulle hänt i ett tidigare skede. Jag är skitglad att vi gjorde det och testade men det kanske kom lite försent.

Hur är det att ha fem målvaktstränare på ett år?

– Lite speciellt. Det är häftigt i sin bemärkelse. Några av de pratade inte ens engelska. Den bästa målvaktstränaren jag hade där kunde ingen engelska. Det var det teamet som plockade dit mig. Vi förstod inte varandra språkmässigt men han flyttade mig jättemånga steg fotbollsmässigt. Vi var nästan alltid fyra målvakter på träningar, så sa han vad vi skulle göra och så gjorde de andra målvakterna det först, och då gjorde jag likadant. Det var det minsta problemet. Det är det som är så nice med fotbollen, alla pratar samma språk. Sen lärde jag mig faktiskt jäkligt bra turkiska.

Jasså?

– Jadå, om jag går i mataffären och det är några turkar som pratar så förstår jag. Sämre och sämre nu men ändå.

Så om några MFF-fans går i mataffären och pratar på turkiska om hur kass Dahlin var i onsdags så…

– Det förstår jag definitivt.

© Tillhandahålls av NewsMe AB

Hur var slutet där?

– Turkar är fantastiskt mänskliga, när det kom fram att vi ville hem och att det var personliga orsaker så var det aldrig några problem att hjälpa oss. De ville väldigt gärna att vi skulle må bra. Men självklart var det speciellt. De kunde komma in efter matchen och säga ”ni ska vara väck imorgon” till tränarna. Och sen kommer det en ny tränarstab dagen efter. Men nu har man prövat det också. Det händer säkert i andra ligor också.

Hur har du följt MFF när du inte spelat här?

– Så mycket som det gått egentligen. Det har blivit mitt lag. Och sen att det är en så stor klubb som det är så finns det ju bara Malmö. Så kan jag tänka mig att många har om de har varit i AIK till exempel, att det bara är AIK som gäller. Så har det varit för mig med MFF. Jag har följt dem hela tiden och haft kontakt med de som jobbat här.

Satt du klistrad under Champions League?

– Jag har var här en match, mot Real Madrid, med min lillebror. Men annars var det klart att jag tittade. Det var lite surrealistiskt. Jag läste någon intervju med Robin (Olsen) där han beskrev besvikelsen över att spela Europa League istället för Champions League. Medan för mig har Champions League varit något man tittar på på TV. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva det ganska snart.

© Tillhandahålls av NewsMe AB

I Midtjylland. Det var lite upp och ner där eller?

– Det var inte som jag hade hoppats på. Men sen tror jag allt kom ikapp också. Sista tiden i Turkiet kom ikapp mig, personlighetsmässigt, i Danmark. Sen var det jävligt turbulent i klubben. Huvudtränaren stack efter ett halvår, målvaktstränaren slutade också och vi jobbade kanske inte jättebra ihop. De förväntade sig nog mer, och jag förväntade mig mer av mig själv. Så sportsligt sätt var det inte som jag ska eller borde presterat. Sen tror jag att jag växte väldigt mycket som person och blev mycket vuxnare. Sen hade jag skadan också, som jag fick ganska snabbt egentligen.

– Jag var med och spelade nästan allt när vi tog det guldet. Sen tog vi ett beslut att jag skulle spela kvalet till Europa League, det var väldigt viktigt för klubben att vart femte år ska de ha varit med i tre europeiska slutspel. Då slog vi ut Southampton ju. Men då var det så illa med knäet att när vi var klara för gruppspel så sa både jag och klubben att ”nu får det vara bra”. Jag spelade på sprutor hela tiden och det tar ju på psyket efter ett tag. Så då började jag rehaba, ett tal var det tal om att jag skulle operera det men jag var inte så sugen på det, och det är jag glad för i dag.

– Det hade kanske gått snabbare men jag hade kanske fått tillbaka problemen om jag hade opererat mig, för problemet var att jag rörde mig fel. Sånt där störde också, så när jag väl var frisk så fanns det fortfarande i tränarnas åtanke. Så jag slussades in fruktansvärt långsamt, tyckte jag då, så vi hade många diskussioner där jag tyckte att ”nu är jag klar att spela”, men då fick jag bara spela kvalmatcherna till Europa League för det var viktigast, i och med att serien precis hade startat. Så jag slussades in med att spela cupen och sen spela serien. Jag vet ju själv i slutet av förra säsongen, innan jag kom hit, att det var något snack om att jag som mest spelat sju matcher i rad i Midtjylland, så det blev ju målsättningen, att jag skulle spela fler än sju matcher utan att va skadad. Och då hör du själv vad det var för tid.

© Tillhandahålls av NewsMe AB

Med brodern Erik Dahlin, då som nu målvakt i IFK Göteborg.

Att komma tillbaka till Malmö, där det senast du var här bara var guld och gröna skogar, gör det att du direkt slängs tillbaka in i den bra känslan? Att du kommer till en miljö där det gått bra som fan förut och att det hjälper in en på rätt spår?

– Ja, det tror jag. De här minnena gör att jag får en boost när jag tränar och är runt den här klubben. Sen är det en sjuk uppslutning kring de större svenska klubbarna, det är ett större tryck, medialt också. Där är Sverige milvis framför de andra ligorna, tycker jag. Det är mycket folk och tittar på matcherna, det är roligare, det är ingen söndagsfeeling att spela i allsvenskan. Det känns som att fotboll börjar bli en religion i Sverige också. Man har sitt lag och det är på liv och död. Det är bättre än många matcher i Turkiet. De stora lagen i Turkiet, där är det kaos men ja… de andra.

Har Malmö försökt få hem dig tidigare än såhär?

– Det är oväsentligt.

– Vi har alltid haft en dialog och alltid pratat men nej, det kan jag inte påstå.

Du sa i en intervju att det är den enda klubben i Sverige du kan tänka dig att spela för. Måste kännas bra då att de ville ha dig?

– Hehe, ja, absolut.

Men du hade inte gått till någon annan klubb alltså?

– Nej, det hade jag inte.

Blev det så starka band under de där åren alltså?

– Ja, det blev det. Innan jag flyttade till Malmö hade jag inga band eller förhållande till Malmö eller Skåne överhuvudtaget. Men jag älskar Skåne. Jag träffade min tjej här, vi har barn här, allt som har varit bra i livet har hänt här. Sen är skåningar ett jävligt skönt folk tycker jag. De är skönt kaxiga och har en attityd som passar mig. Avslappnat kaxiga, jag gillar den jargongen som är här i Malmö.

Hur blir det när kontraktet här är slut då, om MFF inte vill ha dig?

– Då får jag väl sluta. Men jag har förhoppningsvis många år kvar, jag känner att jag blir bättre och bättre.

Så när du tänker på din framtid så ser du att den är här?

– Ja. Här eller inget alls.

© Tillhandahålls av NewsMe AB © FotbollDirekt
Annonsval
Annonsval

Mer från FotbollDirekt

image beaconimage beaconimage beacon