Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

LÅNGLÄSNING – Micke Stahre del 2: ”Skulle inte känna mig klar ifall jag inte fick vara i AIK igen”

Logotyp för Fotbolldirekt Fotbolldirekt 2017-01-23 Mårthen Bergman

GÖTEBORG.

Micke Stahre, 41, är tillbaka i allsvenskan och ska göra BK Häcken till ett topplag. FotbollDirekts Mårthen Bergman åkte till Hisingen för att träffa den förre guldtränaren för ett långt samtal i två delar om Kina-äventyret, relationen till IFK Göteborg, viljan att komma utomlands igen, Häckens guldchanser och att inte känna sig klar med AIK.

– Utifrån mitt egna perspektiv så skulle jag nog inte känna mig riktigt klar ifall jag inte fick vara verksam i AIK igen på något sätt, säger han.

Del ett slutade i Kina. Så vi låter väl del två börja med vad som hände kort inpå att äventyret i Kina tog slut. Det vill säga att Mikael Stahre kritade på för Häcken.

– Vi pratade ganska snart efter det att det tog slut i Kina, så den processen var väldigt kort. Såpass medveten är jag om vilka uppdrag som är bra eller mindre bra, det var något uppslag som visserligen var ganska nära utomlands. Sen hade jag bestämt mig för att skulle jag kunna stänga och gör oklart med ett jobb ganska snart så skulle det också innebära att jag skulle kunna få en ganska bra period socialt till vila, reflektion och förberedelse. Det är få förunnat att kunna bestämma det. Jag slutade i Kina i början på juli och utan att veta exakt datum så tog det max en månad så var nästa arbete klart. Det är bra utifrån de aspekterna. Sen kan man förstås alltid välja att vänta men jag hade bestämt mig för att om jag får någonting som är bra så kör jag på det. Så det blev klart ganska tidigt.

Så det var klart redan i somras alltså?

– Mer eller mindre, ja.

Tackade du nej till andra allsvenska klubbar?

– Jag hade inget konkret från andra allsvenska klubbar.

Det låter ju soft. Har det gjort att du kunnat förbereda dig på något annat sätt?

– Det kan förstås innebära det. Men trots allt är det såhär: man kan förbereda sig och ha samtal med sportchef och ledning och se alla matcher på TV och digitalt, det är det minsta bekymret. Men det är först när man tränar med spelarna varje dag som det blir någonting, innan dess är det bara fiktivt, ett tänk och planerande. Man skruvar på någon presentation och något klipp men det blir nästan kosmetiskt.

Så du satt inte och punktade Häcken hela hösten då?

– Jo då, det är klart att jag gjorde. Det är självklart. Men en anledning till att jag nästan aldrig har några synpunkter på hur landslaget, eller andra lag, spelar är för att jag vet att det är så många parametrar som spelar in i ett omklädningsrum. Vad händer i omklädningsrummet? Vilka är skadebenägna? Vad har man för matchplan? Etcetera etcetera. Jag har otroligt stor respekt för den grejen. Det är klart att jag följt många av de här spelarna som motståndare. Men jag har också varit väldigt noga med att inte ha en för förutfattad mening innan jag har dem under mitt eget grepp. Att vara någon sorts läktarcoach… jag har för stor respekt för tränaryrket för att kunna göra någon klarsynt analys utan att ha hela bilden.

Jag tror att det är så många tränare som fotbollsmässigt är på samma nivå så det som skiljer är hur man hanterar människor och får folk att tro på en idé och dra åt samma håll. Men hade du valt något annat än Kina ifall du hade velat utveckla det rent fotbollsmässiga?

– Det är därför jag gick hit. Den där grejen med att få folk att dra åt samma håll, göra de grejerna man har bestämt och blablabla, det vill jag i alla fall tro är min grej. Sen måste man ju bli bättre på skruvarna och muttrarna också. Dels tror jag att jag blev lite bättre på det även i Kina, för det finns så många olika influenser. Det var många bra träningar där även om utförandet inte alltid var det bästa. Det man saknar är processen med andra, prata i detalj, analysera, prata med spelare och få feedback tillbaka.

– Nu gjorde jag ett par år med titeln ”udda/annorunda” uppdrag. Man ska inte nedvärdera någon nivå egentligen, men nu ville jag ha det här.

Micke Stahre 09 kontra nu. Hur stor skillnad är det?

– Om man tittar träningsmässigt tror jag nog att jag är mer träffsäker i form av att jag prioriterar lite annorlunda innehållsmässigt. Matchen och vad som gör att vi konkret kommer vinna matchen prioriterar jag mycket mer än jag gjorde förut.

– Förr kanske man trodde att det som var ens grej som tränare var att man gjorde någon taktiskt plan eller så… att själva innehållet i det man gjorde var det som stack ut från alla andra. Det man jag ju nu konstatera att: det var det inte. Vad idén är, hur man ska träna eller spela… det finns de som har en extremt tydlig filosofi att ”såhär måste det vara”, sån är inte jag. Det är klart att jag har en filosofi men jag lockas mer av att sälja och driva någonting som är bestämt, sen vad det är är mindre viktigt för mig i dag än vad det var förr.

Min uppfattning efter att ha prata med Rikard Norling och läst intervjuer med Magnus Pehrsson sedan han skrev på för Malmö är att de två, ju längre de har varit tränare, har släppt sin övertygelse om att det finns ”en rätt väg”. Utan ju mer de provat på så har de också blivit mer öppna för nya vägar.

– Det kan jag definitivt stryka under på. Det är verkligen så. Men jag kan också säga att jag aldrig riktigt utgett mig för att vara den som dragit pendeln åt det yttersta.

Vi glider, som så många gånger förr när man snackar med Stahre, in på AIK.

– Det var ett stort steg att lämna AIK, kan man ju uppfatta såhär nio år senare att det var naivt. Samtidigt gav det mig en jävla erfarenhet och har gjort mig starkare både som person och som tränare.

– Sen var det en oerhört stor sak att lämna AIK, dels mitt uppdrag. Men också att hela mitt vuxna liv hade gått ut på att jag skulle bli tränare i AIK:s a-lag. Om jag åkte förbi Solna och ut till Väsby så var det fortfarande med ambitionen att mitt lag och jag skulle vara på Råsunda. Det blev ju ännu tydligare sen när jag tog den största rivalen.

Om du inte hade vunnit dubbeln med AIK direkt, tror du att du hade haft svårare att dra då?

– Ja, sen hade jag ju aldrig fått frågan. När jag blev tränare i Panionios i Grekland så, det var definitivt ingen svensk som var utanför Skandinavien då. Hur många skandinaver var utanför Skandinavien över huvud taget? Någonstans får man sätta det där i perspektiv också. Men det är klart att det bästa hade varit om jag hade varit kvar i AIK och tillsammans med klubben hade mobiliserat och tagit oss till Champions league. Det hade ju varit det optimala men nu blev det inte så och uppenbarligen så överlevde AIK något jobbigt år och det gjorde även jag.

– Vissa scenarion är svåra att förbereda sig på men det är klart att såhär i efterhand, med ett ganska långt perspektiv, så kan jag säga att det var oerhört krävande för mig att hantera att jag vann dubbeln med AIK. All den kraften, engagemanget och långsiktigheten som vi byggt upp under många år, och sen att få vinna på ett sätt som folk beskrev som den största matchen i svensk fotbollshistoria. Och att få vinna mästerskapet med den klubben som jag lotsats fram i. Det är klart att den blir ju stark. Och eftersom att man ändå är en känslomässig person så, den var svår att hantera, det måste jag säga.

På vilket sätt?

– Alla vill ju vinna och man drömmer om det, men om man ska prata klartext så för mig var det där och då den perfekta dramaturgin. Där jag var där och då så blir det aldrig bättre. Vi vann en titel, i sista omgången i en direkt final på bortaplan mot värsta rivalen, efter att inte ha vunnit på elva år, en av klubbens legendarer gör det avgörande målet. Det är en hel del saker där som aldrig, ens en enda gång, kommer klaffa in igen. Att AIK kommer vinna, om det inte sker 2017 så sker det snart igen. Men på det sättet… och självklart var det en gigantiskt stor anspänning eftersom att det var mitt första allsvenska år och under ganska dramatiska och kravställande former.

Den säsongen som blev din första och kulminerade i den matchen, hade varit en rimligt svar på frågan ”hur skulle du vilja att din sista säsong som tränare ser ut om du fick önska precis som du vill”?

– Det är det jag menar. När jag pratar så har jag stor respekt för allt som hänt sedan dess. Men där och då, utifrån mitt perspektiv, utifrån ett önskescenario.

På tal om det du sa om att ”ambitionen var att mitt lag och jag skulle vara på Råsunda”. Jag gjorde en intervju med Rikard Norling nyligen så sa han att ”Jag längtar till den dagen då Micke är tillbaka i AIK igen för att se hur mycket han har utvecklats”. Finns det någonting i dig som gärna hade velat vara i AIK igen?

– Utifrån mitt egna perspektiv så skulle jag nog inte känna mig riktigt klar ifall jag inte fick vara verksam i AIK igen på något sätt, sen i vilken roll, det återstår att se. Det är utifrån ett rent egoistiskt perspektiv. Sen om det är realistiskt… hur många vill inte vara tränare i AIK? Det är extremt många som vill vara det så det är inte säkert att jag är välkommen. Den ödmjukheten måste jag ha.

– Jag räknar absolut inte med att jag ska vara tränare i AIK igen. Det är absolut ingenting jag tar för givet, utan snarare massivt tvärtom. I min värld så var det helt givet att Rikard skulle bli tränare i AIK igen. Ser man till hans ålder, hans bakgrund, hans prestation i AIK… helt givet.

– Däremot är det absolut inte så i mitt fall utan att för den delen förringa min insats i AIK, för jag tycker att jag gjorde ett bra jobb under de 12 åren jag verkade där.

Tror du att du brände lite av bron när du valde att träna IFK Göteborg?

– Jag säger att man ska erkänna det alla vet så det är klart att det är så. Fotbollssupportrar i allmänhet, men AIK-supportern i synnerhet, är inget släkte som är känt för att vara kortsinta. Det känns som det blir rubrik på den va?

– I alla klubbar som jag verkat i har jag haft extremt stor respekt för supporterskapet som någon form av hjärtat av klubbarna. De ska göra allt för att försvara sitt klubbmärke och sin klubb. Ett av de viktigaste fundamenten i idrott är ”vi mot dom” och supportrarna har ju bara en klubb. Och alla andra, som inte är i den klubben, är ju motståndare, det har jag enorm respekt för.

Hur blir du bemött av Blåvitt-fans?

– Jag har inte träffat någon.

Har du någon uppfattning om vad de tycker om dig?

– Inte en aning.

Vad tror du väntar dig första derbyt?

– Jag har inte ens tänkt tanken. Jag är absolut inte vrålnöjd med min tid i Blåvitt, jag kan absolut inte sätta betyget MVG på det. Men jag vill heller inte sätta icke godkänt utan det är minst godkänt plus eller VG minus. Ser man till de åren som var innan så lyckades jag få upp Blåvitt på en nivå och stabilitet igen där de fortfarande är.

– Men jag förväntar mig inte någon reaktion överhuvudtaget egentligen men skulle de visa negativa reaktioner får jag väl kämpa mig igenom det också.

Var det inte lite skönt att IFK Göteborg inte vann direkt året efter att du fick gå?

– Jag vill inte se någon annan vinna förutom mitt eget lag.

Men då var du inte tränare i allsvenskan?

– Men jag vill inte se någon vinna.

Men något lag?

– Nej.

© FotbollDirekt

Men när du lämnade på det sättet, hade det varit jävligt jobbigt om Blåvitt bara joggade hem det och alla bara ”Titta, Stahre lyckades inte och Jörgen lyckades direkt”?

– Mitt svar blir att jag inte vill att någon ska vinna.

Så när du inte tränar något lag i allsvenskan så hoppas du att alla förlorar?

– Ja.

Stahre skrattar.

– Jag väljer att se det såhär: jag vill inte att alla förlorar, jag vill bara inte att någon ska vinna. Så helst vill jag att det blir 30 omgångar bara med kryss. Med en stor portion glimt.

Menar du att du inte håller på Gnaget om du inte tränar något lag i allsvenskan?

– Man har alltid en historia och min historia i AIK kommer alltid vara speciell för mig, så är det. Nu är jag inte i AIK, har inte varit i AIK på lång tid, men känner många i AIK och har extremt mycket att tacka Nebosja, Rikard Norling, Leif Carlsson, Björn Wesström… personer som ens har gjort det möjligt för mig att bli elittränare. Det är klart att det är människor som jag någonstans önskar all lycka. Men att jag sitter och hejar på något annat lag, det gör jag inte.

– Jag tycker det är skitjobbigt att se andra vinna.

Även om du inte tävlar mot dem?

– Ja, extremt jobbigt.

Vidrigt personlighetsdrag måste man ju ändå säga.

Stahre skrattar igen.

Häcken-dags. Jag tycker att Häcken kommer undan så jävla lätt när de är dåliga. Hade Häcken hetat Malmö FF, IFK Göteborg eller AIK och kommit på en tiondeplats med den spelartruppen så hade det varit katastrofdåligt. Håller du med?

– Man måste vara väldigt ödmjuk och säga att det är inget lag som går in i säsongen med ambitionen att bli tia, om man inte är nykomling. Det är klart Häcken har högre ambitioner än att vara tia. Men tabellen ljuger aldrig. Malmö var bäst, AIK var tvåa, Norrköping var tre, Häcken var tia. Man gjorde x antal mål, släppte in x antal mål, vann x antal matcher, förlorade x antal matcher och x antal oavgjorda och summan av det blev nummer tia. Det enda jag vet är att klubben inte är nöjda med att de blev tia.

När du tittade på Häcken utifrån att du skulle ta över laget 2017. Vad tänkte du då mest på när du tänkte att ”det här ska jag ändra på”?

Stahre funderar lite.

För jag har en gissning som är att Häcken varken kommer göra eller släppa in lika mycket mål som tidigare.

– Återigen går jag inte in i det här med att jag ska göra det utifrån min filosofi. Däremot så vet jag att min personlighet och min ledarstil bidrar till en viss sak. Jag vill ha drivna, energifyllda spelare och jag vill ha ett lag. Jag har jättestor respekt för det som gänget med Peter (Gerhardsson), Sonny (Karlsson) och kompani drev under ett flertal år. Häcken ska spela en offensivt inriktad fotboll och det präglas framför allt av att man har tagit in många offensivt duktiga spelare, så man har haft det offensivt balanserat och det vore ju väldigt dumt om man inte utnyttjade de kvalitéerna som finns. Vi ska göra det vi är bra på.

Jag och Mattias Lindström har en podcast, Ljugarbänken, och i nyårsavsnittet så slog vi vad om en brakmiddag där jag tror att Häcken kommer topp tre och han tyckte det var helt galet. Jag tycker inte det är speciellt orimligt. Många spelare som varit med ett tag men som ännu inte dalar: Farnerud, Lindgren, Friberg etcetera. De tar in dig, som är en tränare som vunnit förr och tagit flera topplaceringar, som är van att träna en storklubb. Vi har pratat förut om att lag som vinner oftast har ett defensivt balanserat innermittfält och strukturen, släpper in lite mål och så vidare. Jag tycker att ett rimligt krav borde vara en Europaplats. Tycker du det?

– Du som är påläst och uppenbarligen har ett bra minne… så hur många lag går från placering nummer tio till att utmana om topp tre-position?

Inte skitmånga men Norrköping gick ju från att bli tolva till att vinna SM-guld.

– Det är bra gjort. Men jag säger det igen. Jag har inte kommit hit för att bli tia. Samtidigt så är jag – Så – Jävla – Ödmjuk – över att man måste starta med att man är nummer tio. Om man hamnar på sniskan, då kan det gå illa. Man måste vara ödmjuk över att det är väldigt många andra lag som har bra spelare, bra tränare, bra verksamhet och bra med pengar. Det går inte att hoppa över något steg. Det är absolut inget alibi, det är inte det jag säger, men för mig är det väldigt, väldigt viktigt. För när Helsingborg går in i säsongen 2016, så finns det inte på världskartan att de ska åka ur allsvenskan. För mig är det väldigt viktigt att man inte tror att man är bättre än man är. För att nå resultat, framgång och utveckling så krävs det ett jävla arbete. Och det ska vi göra.

Annonsval
Annonsval

Mer från FotbollDirekt

image beaconimage beaconimage beacon