Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

LÅNGLÄSNING – Micke Stahre om Kappelin, jättegräshoppor och ett annorlunda tränaräventyr

Logotyp för Fotbolldirekt Fotbolldirekt 2017-01-21 Mårthen Bergman

GÖTEBORG.

Micke Stahre, 41, är tillbaka i allsvenskan och ska göra BK Häcken till ett topplag. FotbollDirekts Mårthen Bergman åkte till Hisingen för att träffa den förre guldtränaren för ett långt samtal i två delar om Kina-äventyret, att inte känna sig klar med AIK, viljan att komma utomlands igen, Häckens guldchanser och relationen till IFK Göteborg.

– Jag har ingen aning om vad Blåvitts fans tycker om mig, säger han.

”Tomba la bomba!” och ett garv på det. Micke Stahre är på finfint humör. I katakomberna på Häckens kansli vid Gothia Academy så höjer han SVT:s legendariska Italien-korrespondent Kristina Kappelin till skyarna.

– Hon är på en helt annan nivå än alla andra journalister, säger han, mellan imitationerna av ett Kappelin-inslag om den gamle italienske skidhjälten Alberto Tomba, och skrattar.

© FotbollDirekt

Malin Jonson, tidigare GT-journalist och numera kommunikationsansvarig hos BK Häcken, påtalar hur det inte direkt är första gången som Stahre uttrycker sin beundran för Kappelin.

Jag tänker att vi ”lite snabbt ska stänga hans sejour i Kina”. Det slutar i 50 minuter bandat på mobilen. Det börjar med att jag säger att det inte finns en enda svensk spelare som hade dragit till Kina om det inte hade varit för cashen och att det förstås måste varit dessa som lockade även Stahre.

– Först och främst, det är klart att det finns en ekonomi där det finns en uppsida, det ska man ju erkänna. Samtidigt så måste jag ärligt säga att jag tror att det kan vara en viss skillnad mellan spelare och tränare. Som spelare så är det trots allt en och en halv timme fotbollsträning, eller två pass om dagen och tre timmar totalt.

– Som spelare är det nog väldigt mycket dötid, en hel del tid på träningsanläggningen och oändligt långa resor. Så kände aldrig jag även om det såklart fanns dagar då jag tyckte det var tungt. Jag valde också att se det här med ägarna, general managern, spelet runt laget med kinestränarstaben som hade hög status, och team managern som är någon form av assisterande general manager/assisterande tränare… hela det spelet… det blir ju aldrig tråkigt. Vilket betyder att är man då en person som gillar galna grejer, som gillar utmaningar och udda saker så blir det väldigt spännande och utmanande.

– Spelarna kanske jämför med hur det är hemma med lagkamrater och så vidare, men för mig blir det så mycket större än bara den enskilda träningen eller matchen. Men jämför du det bara med hur det är hemma så är det väldigt annorlunda men absolut inte så dåligt och negativt som folk tror. Självklart är det en viss skillnad men jag valde att se det som annorlunda och det roliga i det.

Men om du ska göra det och tycka att det är nice så måste du väl gå in i det med öppna armar?

– Precis så. Och det gjorde vi. Bara en sådan sak som att komma till en stad i Kina med tio miljoner invånare och du har aldrig varit där förut, du sätter dig i bussen, du vet inte vilket landskap som väntar, hur staden ser ut, hur arenan ser ut, det i sig är väldigt exotiskt. Att komma in och spela match i Beijing eller Shanghai som är världsstäder, dit en ”vanlig person” samlar ihop pengar och åker på en spännande och udda semester till på 10-14 dagar, det gjorde vi varannan vecka då vi spelade match. Om man ser det utifrån det perspektivet så… ja.

– Och på vissa ställen man lirar är det 43 grader varmt på sommaren och såhär stora gräshoppor (Stahre måttar något något i size med en honungsmelon) som hoppar på en.

– Det rena idrottsliga, om man jämför det med det som finns hemma så kan även jag bli frustrerad, självklart. Men jag valde att se det som en jävligt rolig grej. Och där hade jag Micke Källström med mig som assisterande/fys-tränare så det är klart att vi hade varandra. Och första året var också Niklas Backman och Ranégie där. Så det underlättade förstås, sen var det nog en ganska unik grej att vi var fyra svenskar i samma klubb i Kina. Det gjorde förstås saker ännu roligare.

När du kommer ner här på första träningen, då är du ändå Micke Stahre som har vunnit SM-guld med AIK, tränat IFK Göteborg till topplaceringar och ja, det finns en pondus där utan att du behöver säga så mycket.

– Det där får stå för dig.

Ja, jo, men i jämförelse med hur det var i Kina tänkte jag. Eller stod de och bugade när du kom dit?

– Det är ett hierarkiskt samhälle så alla som har någon form av chefsposition står väldigt högt upp. Sen är utlänningar, spelare, ledare och även de som kommer in och jobbar med företag i andra branscher, intagna för att de har någon kompetens som de inte har själva. Det är den generella inställningen, men är det sen inte tillräckligt bra så blir man straffad överallt. Folk kan tycka att vi var där kort tid, men vi var där i en och en halv säsong, det är ganska lång tid i Kina. I alla fall inte kort tid. Då kan man konstatera: att göra sin grej men samtidigt vara medveten om att det är väldigt många saker man måste ta hänsyn till.

– Det är inte 20 olika nationaliteter utan det är 27 stycken kineser och tre eller fyra utlåningar och så kanske man har någon i sin stab som man har med sig. Man får anpassa sig väldigt mycket, jag kunde ju inte bara göra de grejer som passade mig hemma. För 90 procent av de jag ska leda är kineser. Det är klart att det är väldigt speciellt.

Är du en annorlunda tränare där än här?

– Jag har insett att mycket av min grej är den personen som jag är. Den måste jag vara oavsett om det är med en stor språklig barriär eller inte. 80 procent av all kommunikation säger folk handlar om kroppspråk och signaler. Det var till min fördel att jag var där över längre tid, så även om man inte kan prata med spelarna på det sättet, eftersom allting är via tolk, så majoriteten av spelarna var ju där under hela tiden jag var där, ett och ett halvt år, och det är ganska lång tid.

– Men det är klart att det är konstigt att när jag pratar med en tränarkollega med tolk så glömmer man tillslut bort tolken, jag väntar inte på honom utan jag pratar bara, sen när jag träffar min kollega i en hiss på hotellet, eller på ett shoppingcenter för den delen, så kan inte vi säga ett enda ord till varandra. När vi sitter med tolken tycker jag att jag känner min kollega men två timmar senare kommer hissen och då är det tumme upp eller tumme ner, den är konstig.

Vad är den största skillnaden?

– En sak som slog mig och Micke (Källström) är att inlevelsen är extremt speciellt, de saknar inlevelse och kreativitet vilket innebär att de gör allting på kommando. Så säg att det är en perfekt sommardag innan träning, sommar, sol, 25 grader, perfekt gräsmatta och det ligger massa bollar där ute. Då spritter det i kroppen på spelare här hemma som bara sticker ut och leker med bollarna. Där sitter de med regnjacka, kapuschonger så att de inte ska få sol på sig och de går inte ut och leker med bollen förrän tränaren blåser i pipan.

– När vi hade övningar som kräver någon form av eget initiativ och kreativt, till exempel passningsövningar där det inte finns någon motståndare, så har de väldigt svårt att simulera fram situationer. De är extremt dåliga på det, de spelar istället som att det inte finns några motståndare. Då måste jag vara extremt tydlig och visa vad jag förväntar mig att de ska göra.

– Sen förväntas det lite mer att tränaren ska ha lösningar på precis allt. Och det är inte direkt så att det kommer och knackas på dörren och spelare vill ha samtal med någon form av regelbundenhet. Mer eller mindre noll sånt. Det förekom lite i början men när truppen var spikad: noll.

– Sen säger de ingenting i stor grupp, överhuvudtaget. Om jag har en grupp på 20 stycken framför mig och frågar vad spelarna tycker eller om någon har någon synpunkt så finns det inte en arm som dyker upp. Aldrig.

Även om du ber dem säga saker?

– Nej, ingenting. De är extremt rädda för att tappa ansiktet. Det är samma sak med ledarna. Många jävligt bra före detta spelare och bra killar som jag gillade. Så kunde jag säga ”såhär har jag planerat träningen, här är några beslut vi skulle behöva fatta”, och de säger ingenting. Helt blanka. Däremot fem minuter senare när jag har stängt mötet och pratar med dem individuellt, då kommer det förslag.

Finns det någonting i din tid där som har gjort dig till en bättre allsvensk tränare?

– Många saker är absolut inte applicerbara. Det är klart att jag har tänkt på det där. Men jag tror att helheten, att jag fått vara med och upplevt fler saker, mer än att jag kan sätta fingret på något och säga ”det där blev jag en så jävla mycket bättre tränare av”. Jag har blivit ännu mer tolerant, saker och ting kan hända, det är mycket sena beslut och ändringar. Och sen såklart att jag måste vara oerhört tydlig, där måste man verkligen träna på att vara tydlig. Jag måste välja rätt övningar, vara tydlig med exempel, arbetet med video och exakt vad jag vill. Det kan jag nog känna att det jag är mest nöjd med under tiden där är att det såg ut som vi ville.

– Första året missade vi uppflyttning med minsta möjliga marginal, en poäng. Vilket jag grämer mig mer över nu än då. För då hade vi haft en tuff period på sommaren, det blev ett ägarbyte till det positiva, och vi hade en fantastisk höst 2015, när vi vann elva av 14. Vi kom ikapp men inte förbi. Andra året när vi fick sluta var vi en poäng bakom med halva serien kvar. Men där var känslan att de hade mer eller mindre bestämt det. För det skedde precis på halva seriens gång, samt att de som ersatte och utifrån att det gick såpass bra, så kändes det som att det var bestämt innan. Lite som ”är vi med i toppen så ska vi utnyttja Atletico Madrids kontakter”, typ så. Det var i alla fall min känsla.

Hur är hierarkin åt andra hållet, det vill säga från dig till dina chefer? Jag tänker att man måste vara rätt skraj för att tolken inte tolkar rätt och så vidare.

– Skillnaden mellan mig och general managern är gigantisk, han är oerhört mycket högre upp i hierarkin, och om man sen går från general managern till ägaren så är det ett ännu större hopp. All kommunikation är via tolk. Men jag hade flyt där, dels för att många är bra tolkar och Backman hade varit där ett år och han hade stor tilltro till tolken. Och det spelar ingen roll vilket språk det är, man känner om det är en bra kille eller inte. Ödmjuk person, pluggkille, ironi och sånt kanske inte är deras starka sida men jag kände på en gång att det här var bra. Han kom till mig på en gång och sa saker som ”coach, du kan inte göra sådär, håll lite koll på den spelaren där” och så vidare. Han hjälpte mig att tyda signaler så han var jätteduktig.

– Folk kan tycka såhär att med tolk så försvinner nyanserna. Det är förstås en sanning. Först och främst känner man sig fattig när man pratar engelska om man inte är jätteduktig på det, vilket inte jag är. Och sen ska man göra det via tolk… men om man vänder på det: om jag ser att spelarna gör det som jag vill och vi får fram det budskapet, då inser man också att mycket av det man säger är ju kosmetika.

– Ute på plan gick han typ 30 centimeter ifrån mig. Så när jag sprang och kastade en boll, då sprang ju han efter. Så tillslut sa jag bara ”det här går inte” och skickade av honom. Efter ett tag förstår spelarna hur jag var som person, vad jag hade sagt tidigare och så vidare. Man behöver inte översätta varenda ord. Sen får man inte heller underskatta att de här spelarna har haft massa utländska spelare och tränare genom åren. Det är heller inte första gången de spelar fotboll. De har gjort professionella övningar hela sitt fotbollsliv.

Okej, elefanten i rummet då: hur mycket pengar är det?

– Absolut bra pengar men inga fantasibelopp.

Är du ekonomiskt oberoende?

– Nej!

Inte?

– Nej, nej.

Det trodde jag.

– Vad är definitionen på det? Men sådana pengar är det inte.

Hur tänker du kring det?

– Alla vill ju någonstans sätta etiketten ”done” på sig själv. Det är klart, hade vi gått upp, då kan vi snacka om det. Nytt kontrakt och bonusen för att gå upp. Bonusarna är galna, även de för att vinna varje match. Det är ju tecknat.

– Är jag ekonomiskt klar? Absolut inte. Och jag är nästan… ja, glad kanske jag inte kan säga för hade jag fått välja hade jag självklart tagit det. Men om man blir ekonomiskt ”klar”, vad får man då för synsätt på saker och ting? Uppskattar man saker? Blir man lika driven?

Men visst finns det mycket pengar i Kina. På helt andra nivåer än den Stahre var på. Han berättar.

– När jag kom till Kina första gången så mötte vi ett lag i första träningsmatchen. De såg ut som ett jävla amatörlag, vi slog dem i första träningsmatchen med 4-1. Sen en dag byter de ägare, och över en natt så kommer det in en helt ny stab med en tränare (Antic) som varit tränare i Real Madrid, Barcelona och Atletico Madrid. Från att de hade sett ut som ett amatörlag med kläder och allting runtomkring, tills de är helt nybrandade dagen efter. De gick upp det året och värvade sen spelare för 900 mille. Vi vann mot dem under en match den hösten och då fick Antic sparken.

– Sen året efter var det ett annat lag i andradivisionen som satsade och de hade han Vanderlei Luxemburgo som har tränat Brasilien och Real Madrid. Vi slog dem också på hemmaplan och han fick också sparken efter den matchen. Då kom Cannavaro in istället, och det ryktas ju att han tjänade sju miljoner euro på ett halvår. Och sen kommer jag där…

– Man känner ju att vafan, varför lägger ni de här pengarna för? Lägg en tiondel så får ni bättre spelare, ledare och tränare än det här gänget är. Men de ser det inte så. Det är namnen som gäller, det är deras grej. Och ägaren är så rika, så de har råd att betala det här, det är skitsamma.

Kan du inte känna att det hade varit kul att ha 500 millar i spelarbudget då?

– Jo, det är klart att sådana tankar har kommit. Men samtidigt så gjorde vi det absolut bästa vi kunde när vi var där. Vi lyssnade av allt, vi följde vår idé, vi var så nära att gå upp. Det finns ingenting egentligen som jag undrar från tiden vi var där, vi gjorde ett bra jobb och det visade också resultaten.

– Andra året så följde vi det ”recordet” som krävdes för att vi skulle gå upp. På hösten hade vi alla topplagen kvar hemma och vi hade varit jättebra hemma mot just såna lag, så allting pekade på att om vi bara klarade våren, fram till en viss punkt, så klipper vi resten och fixar det. Då trodde ägarna att tar de bara in Atletico Madrid-personal så kommer det lösa sig.

Hur gick det efter att du lämnat?

– När vi slutade var de en poäng efter och när säsongen var slut så var de 15 poäng efter.

De har inte ringt igen då?

– Hehe, nej.

Del 2 av intervjun med Micke Stahre kommer i morgon söndag.

Annonsval
Annonsval

Mer från FotbollDirekt

image beaconimage beaconimage beacon