Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

PÅ FD – Tårarna i Malmö: ”Jag grät som ett barn och kände ‘nu är det över’ ”

Logotyp för Fotbolldirekt Fotbolldirekt 2017-02-28 Mårthen Bergman

STOCKHOLM.

Sirius veteran Ante Eriksson var borta hela förra säsongen efter sin andra korsbandsskada. I podcasten FD 60 Minuter berättar han om skadehelvetet som nästan fick honom att sluta och hur han helt bröt ihop i Swedbank stadions omklädningsrum.

– Det var en så jävla sjuk känsla, det kom känslor som jag aldrig hade haft, så jag började gråta där i omklädningsrummet. Jag kunde inte sluta. Det var så jäkla sjukt, jag bara satt och grät, som ett barn, och kände ”nu är det över”, säger han i FD 60 Minuter.

Enda sedan han skadade sig första gången, i tredje matchen för AIK under sin första allsvenska säsong 2004, så har Ante Erikssons karriär kantats av mängder av skador. Främst har det varit baksidorna som krånglat men 2013 åkte han på sin första av två korsbandsskador.

– Det är egentligen bristningar som varit mitt stora problem fram till att de här knägrejerna började de senaste åren, säger han i podcasten FD 60 Minuter.

– När första korsbandet gick… jag har aldrig tränat så hårt i hela mitt liv för att komma tillbaka. Och det var 2013, i slutet på den säsongen. För då trodde jag verkligen att ”nu är det över, nu kommer jag aldrig mer spela”. Och den känslan hade jag aldrig riktigt haft.

– Jag kommer ihåg att det var på Malmö stadion, första halvlek någonting, och så blev jag utburen och jag kände direkt att ”det här har jag aldrig haft, det är något fel”. Sen sa deras läkare att det var korsbandet. Då kommer jag ihåg att jag satt där i omklädningsrummet, när de hade slagit fast att det var korsbandet som var av, och kände bara ”shit, nu har jag gjort det här i hela mitt liv nästan och nu kommer jag inte spela något mer”. Det var en så jävla sjuk känsla, det kom känslor som jag aldrig hade haft, så jag började gråta där i omklädningsrummet. Jag kunde inte sluta. Det var så jäkla sjukt, jag bara satt och grät, som ett barn, och kände ”nu är det över”.

Det var inte över. Istället bestämde han sig för att träna hårdare än någonsin.

– Jag hade ändå ett år kvar på mitt kontrakt med BP så jag bestämde mig för att ge det en chans ändå. Och jävlar vad jag tränade på Sofiahemmet alltså. Tretimmarspass varje dag. Och så kom jag tillbaka och det knäet var ganska jobbigt, det tog lång tid men tillslut så funkade det, och nu känns det bra. Men så kom det andra, förra året.

Hur tog du det?

– Jag bara, asch, vad ska jag göra? Då visste jag vad jag hade att vänta så då kände jag direkt att ”nej, nu, nu är det över, nu skiter jag i det här”.

Men vänsterknäet skulle visa sig vara bättre.

© FotbollDirekt

– Efter typ en månad så kändes det vänstra knäet så jävla mycket bättre än det högra gjorde, så då kände jag att ”det här kanske kan bli någonting ändå”. Men jag sa ingenting till någon att jag ska spela igen, utan mer, känns det bra så känns det bra. Så funkar rehaben så kanske det blir något, och det gjorde den ju. Allt gick jättesnabbt. Så jag sa till tränarna att jag är sugen och vill ha ett år till, och de blev bara glada.

-> Lyssna på podcasten FD 60 Minuter på iTunes här!

Annonsval
Annonsval

Mer från FotbollDirekt

image beaconimage beaconimage beacon