Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

Europas caféliv – en del av det kulturella kretsloppet

Logotyp för Gazzine Gazzine 2022-01-26 Björn Gustavsson

Caféerna är en etablerad del av det kulturella kretsloppet i Europa. Det hävdar journalisten Björn Gustavsson som har besökt de mest anrika institutionerna.

Hela den mångförgrenade kafékultur som vuxit fram i Europa, sedan kaffet på 1600-talet blev allmänt, ingår som en väsentlig del i vår civilisations allmänna utveckling. Engelska coffehouses och kontinentens salongsliknande kaféer blev viktiga fora för vetenskapsmän och konstnärer. De utvecklades till nyhets- och informationscentraler. Här uppstod kotterier; här formulerades och diskuterades tankar; här tog nya strömningar form.

I likhet med oss människor härstammar kaffeträdet från Afrika. Men det är främst i Europa caféerna blivit en etablerad del av det kulturella kretsloppet.

Från och med andra världskriget har emellertid den gamla cafékulturen i viss mån stagnerat. Många berömda caféer har under senare decennier förlorat något av sin attraktionskraft, åtskilliga har slagit igen eller byggts om – alternativt fortlevt på sparlåga, med en huvudsaklig publik bestående av tårtätande damer och äldre herrar.

I kölvattnet av efterkrigstidens genomgripande stadssaneringar och brutala kommersialisering tycks dock caféerna på senare decennier åter ha kommit på modet (frånsett rådande pandemieffekt). De är inte längre utrotningshotade miljöer utan drar till sig även ung publik.

I avsikt att empiriskt studera tillståndet för den klassiska europeiska cafékulturen har jag under senare år besökt en rad klassiska institutioner.

Första anhalten: Berlin. Några grandiosa caféhus i spatiös wienerstil återstår dock knappast i dagens tyska huvudstad. Den försvann med andra världskrigets massiva förstörelse. Det närmsta man idag kan komma är nog Café Möhring och Kranzler vid Kurfürstendamm – numera turistigt själlösa lokaler. På pampiga Operncafé vid Unter den Linden smaskar den åldersstigna publiken jättelika bakverk mot en fond av väggmålningar som åkallar ett sjunket Atlantis: det wilhelminska Berlin, med kalescher, välklädda herrar i höga hattar.

Café Einstein på Kurfürstenstrasse: i likhet med wienerkaféaktiga Café im Literaturhaus bestående av monumentala salar, i en solid 1800-talsvilla. Här finns en uppsjö av såväl dagstidningar som tidskrifter och en stor del av besökarna tycks tillbringa hela dagar här.

Café im Literaturhaus bestående av monumentala salar, i en solid 1800-talsvilla i Berlin. Foto: Eweht, CC0, via Wikimedia Commons © Tillhandahålls av Gazzine Café im Literaturhaus bestående av monumentala salar, i en solid 1800-talsvilla i Berlin. Foto: Eweht, CC0, via Wikimedia Commons

                *

På spaning efter klassiska cafémiljöer bör man inte fara förbi Café Slavia i Prag, beläget mittemot Nationalteatern och med utsikt över Moldau och höjderna upp mot slottet. Detta är för övrigt ett av få caféer där man ännu serverar absint – denna grönaktiga spritdryck (kryddad med bl.a. malört) som under romantiken nådde samma popularitet som hasch under hippievågen och som numera är totalförbjuden i de flesta andra europeiska länder (i Frankrike sedan 1915).

Café Slavia i Prag serverar fortfarande Absinth. Något som numera är totalförbjuden i de flesta andra europeiska länder. Foto: DIMSFIKAS, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons © Tillhandahålls av Gazzine Café Slavia i Prag serverar fortfarande Absinth. Något som numera är totalförbjuden i de flesta andra europeiska länder. Foto: DIMSFIKAS, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons

                *  

Nästa uppehåll Budapest – Donaus bedagade skönhet som påminner om Paris i gamla dagar men som efter murens fall tindrar allt mer västerländskt. Här etablerades under dubbelmonarkins dagar en cafékultur fullt i klass med Wiens. Ännu kvarlever en handfull av de pompösa sekelskiftescaféerna.

Med hjälp av Europas äldsta tunnelbanetåg uppsöker jag mitt älskade Muvesz, mittemot den vackra gamla operan från 1884. Det är marmorbord, speglar, palmväxter och en jämn ström av människor.

Violinsolisten påminner om virtuoserna i zigenarkapellet som underhåller på legendariska Café New York – så briljanta att de nu och då hänger sig åt publiktjusande ekvilibristik – likt ryttare som ställer sig upp och ned på galopperande hästar…

På Café New York i Budapest. Foto: Andreas Poeschek, fotografikus.hu, CC BY-SA 2.0 AT, via Wikimedia Commons © Tillhandahålls av Gazzine På Café New York i Budapest. Foto: Andreas Poeschek, fotografikus.hu, CC BY-SA 2.0 AT, via Wikimedia Commons

Lukacs, ett av de vackraste ställena, i praktfull jugendstil, är stängt för renovering. Här satt jag 1984 och pratade lågmält med räddhågsna dissidenter, som berättade om hur de sinsemellan läste pirattryck av György Konrad och andra. Som västerländsk besökare betraktades man nästan som ett ufo.

Avslutar med anrika Gerbeaud, vars tidigare genuina charm slätats ut av massturism och högtalarmusik. Efter några timmars läsning svävar jag åter ut i stadsrymden, lyckliggjord av Tjechovs novellkonst och en liten, liten cognac.

                *

Vid 1900-talets början lär det ha funnits mer än tusentalet caféer i Wien – då centrum i ett imperium som hyste 50 miljoner invånare. Imperiet har därefter krympt – men icke de ståtliga caféerna. Här rivs inte, här ändras ingenting: Österrike vårdar sina traditioner med stor pietet. Hela innerstaden har nästintill karaktär av utomhusmuseum.

På Café Imperial, där kejsaren Frans Josef var stamgäst, serveras Imperialtårta, garnerad med det haubsburgska riksvapnet: dubbelörnen.

Caféerna i Wien framstår som reservoarer där tiden farit varsamt fram. Ålderdomliga atmosfärer och sedvanor lever vidare. Caféhusen består ofta av tre-fyra jättelika rum, mestadels spatiösa salar i art nouveau. Guld, speglar, palmväxter… Porslinet bärs fram på små tennbrickor. Utsökt artiga kypare, vanligen i frack och svart fluga. Servicenivån är utomordentlig. Är man gammaldags nog att be om ett brevpapper expedieras ens önskemål omgående. Öppettiderna är anmärkningsvärt generösa. Många caféer stänger först framåt midnatt.

Wien! Åldriga skönheter vinner mitt hjärta: Café Sperl från 1880 (originalinteriör), Bräunerhof (musikkapell på helgerna, litteraturaftnar), Museum (Canettis stamställe), och, inte minst, Hawelka: ett legendariskt bohem- och konstnärsställe. Rökigt, trångt och – förtrollande.

Café Sperl i Wien är en klassiker. Foto: wikipedia Commons, I, Gepardenforellenfischer, CC BY-SA 2.5 , via Wikimedia Commons © Tillhandahålls av Gazzine Café Sperl i Wien är en klassiker. Foto: wikipedia Commons, I, Gepardenforellenfischer, CC BY-SA 2.5 , via Wikimedia Commons

                *

Och nu framme i Rom. Luften varmare, himlen blåare… ”Alla andra länder kan gå hem och lägga sig”, som en euforisk Nikolaj Gogol skrev efter ankomsten hit. Han blev blixtförälskad i staden, kallade den ”min älskling, min skönhet” etc. I ett brev hem skrev den hänförde diktaren: ”Ryssland, Petersburg, snö, skurkar, departement – allt det där var bara en dröm. Nu har jag vaknat upp i mitt verkliga hemland.”

Fram till och med första delen av 1800-talet – innan Paris småningom övertog rollen – var Rom den europeiska innestaden framför andra. Och samlingsplatsen nummer ett var Café Grecco.

Det mer än två hundra år gamla konstnärscaféet ligger nära Spanska trappan, centralt beläget i dåtidens bohemkvarter. Grecco blev för många konstnärer ett andra hem. Man både arbetade och roade sig här, och många ställde sin post direkt hit.

På Caffé Greco, nära spanska trappan i Rom, har konstnärer träffats sedan 1800-talet. Foto: DIMSFIKAS, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons © Tillhandahålls av Gazzine På Caffé Greco, nära spanska trappan i Rom, har konstnärer träffats sedan 1800-talet. Foto: DIMSFIKAS, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons

Det anrika caféet är fortfarande i bruk. Inredningen har knappt ändrats sedan 1860. Café Grecco, som den italienska staten utnämnt till ett ”nationalmonument”, vårdas som den klenod det faktiskt är. De elegant klädda kyparna skrider genom de överdådigt möblerade rummen med en sällsynt grace. Om det inte vore för den livfulla publiken skulle de framstå som nästan museivaktmästare.

År 1786 satt Goethe här och diktade. Nu finns han som cocktail… Jag beställer en ”Goethe” och försöker dra mig till minnes ”Römische Elegien”, där han (likt Gogol!) kontrasterar Nordeuropas dystra himmel med Italiens slösande solljus (”Nun umleuchtet der Glanz des helleren Äthers die Stirne”)… Och Ibsen hävdade på sin ålderdom att det slösande solljuset i Italien, ”skimrande som vit marmor”, haft en avgörande inverkan på de verk han skrev här nere.

Längst in återfinns det rymliga, borgerligt ombonade sällskapsrummet. Jag föreställer mig en vårkväll anno 1870 precis här: Grieg sitter vid den eleganta flygeln och spelar, intill står Björnson och Ibsen (med absint i glasen!) och lyssnar beundrande (Ibsen lät sedermera Grieg tonsätta hans dramatik). Nedsjunken i en fåtölj i hörnet sitter – i en tankfull pose – Franz Liszt, som just blivit introducerad för denne famöse Grieg, vars kompositioner han värderar så högt.

Bland Greccos stamgäster: Keats, Shelley, Byron, Stendahl, Baudelaire, Anatole France, Schopenhauer, H C Andersen, Viktor Rydberg, Snoilsky, Heidenstam, Strindberg, James Joyce… Men också Mozart, Berlioz, Mendelsohn, Rossini, Wagner…

När Atterbom var här skrev han till skaldekollegan Erik Gustaf Geijer att han helst tillbringar kvällarna på Grecco. Klientelet får honom att associera till en ”bohemisk studentförening”. Här möter, skriver han, ”en artistisk Burschenschaft i broderlig församling”. Exalterat konstaterar han (i likhet med inte bara Gogol) att ”ingen annan stad på jorden” kan mäta sig med Rom.

Jag sveper ”Goethe” nummer tre och glider ut. Av de forna konstnärskvarteren återstår just ingenting. Överallt gågator med eleganta boutiquer. Kostymer för tvåtusen euro; antikviteter; hyperdesignade möbler. Horder av turister vid Spanska trappan…

De ockragula fasaderna glöder av skymningsljus, färgerna djupnar, och neråt Tibern kan man gå vilse flera hundra år, minst.

                *

I Paris (likaväl som i Madrid och Lissabon) består ofta caféerna av dels en yttre lokal, närmast gata, med i regel en lång disk där man stående intar sitt kaffe, dels en inre, ombonad avdelning. Den senare har med tiden ofta förlorat sin karaktär av café och i stället blivit restaurangavdelning.

I mitten av 1900-talet fick Pariscaféerna rykte om sig att fungera som arbetsplats för många författare (Sartre, Hemingway osv.). Existentialisternas stamställen som Deux Magot och Flore finns ännu kvar, men fungerar inte längre som intellektuella mötesplatser (till skillnad från exempelvis dagens Wien, Budapest och Berlin). Caféerna i Paris frekventeras till stor del av turister. Parisarna själva anser sig inte ha lika mycket tid att spendera på caféer som förr.

Trenden är densamma Europa över: människor är stressade. Man hinner inte med att sitta på café i samma utsträckning som förr. Man har helt enkelt inte tid att slösa bort tiden…

Kanske är det just detta som den yngsta generationen upptäckt: cafélivet är anakronistiskt i så måtto att det är legitimt att befinna sig här utan att prestera något. Caféerna kan ur denna aspekt framstå som oaser för människor som vill träda ut ur ett samhälle präglat av sekundjakt och effektivitetstänkande. På café kan man sitta och bara vara. Där kan man sitta och blicka ut över världen intill – som man kanske bättre förstår om man för en stund går åt sidan.

Det mest anrika caféet i Paris har förvandlats till en exklusiv restaurang. Café Procope är annars mycket välbevarat. På tapeterna, ditklistrade i slutet av 1700-talet, kan man ännu läsa revolutionära slagord såsom ”Egalité et liberté”. Under 1700-talet var Procope stället framför andra i den franska huvudstaden. Här samlades upplysningsmän som Voltaire, Diderot och d´Alembert – och senare revolutionära förgrundsgestalter som Danton och Marat.

Café Procope är numera en restaurang. Foto: Flickr: Checco / Francesco, CC BY-SA 2.0 , via Wikimedia Commons © Tillhandahålls av Gazzine Café Procope är numera en restaurang. Foto: Flickr: Checco / Francesco, CC BY-SA 2.0 , via Wikimedia Commons

Det bör noteras att en vanlig arbetare inte ägde tillträde till detta café. Förbudet var i kraft ända till första världskriget.

Så var det med den jämlikheten.

I Skandinavien rådde det omvända förhållandet: caféerna var i första hand till för arbetarklassen (innan Folkets hus-rörelsen kom igång fungerade caféerna som mötesplatser för en mängd olika folkrörelseorganisationer). Däremot var konditorierna i Norden frekventerade av en mer burgen publik. Allra lägst status hade ölcaféerna (vilka från 1950-talet betraktats som något socialt ont och utmönstrats lika effektivt som gammal trähusbebyggelse i svenska stadskärnor).

I Sverige kulminerade antalet caféer på 1930-talet, vilket berodde på urbanisering och nya sociala mönster men också hade att göra med arbetslöshet och trångboddhet (välfärdsstaten hade vid denna tid just börjat skissas). Caféerna ingick helt enkelt i den nya stadskultur som vid denna tid gick segrande genom ett ännu agrart Sverige.

Vid denna tid fanns i Stockholm en rad flotta caféer i kontinental stil. Av dessa äldre lokaler återstår egentligen bara den vidunderligt belägna Café opera, som dess värre upphört som regelrätt café. I Göteborg fanns fram till och med 1980-talet det anrika Bräutigams; ett kontinentalt café i två plan, och fullt med små salonger, och en pianist som spelade på eftermiddagarna. När det lades ned talades det i Göteborg upprört om ”kulturmord”.

 Vad gäller den traditionella cafékulturens fortlevnad i våra grannländer kan noteras att caféerna inte minst på den norska västkusten behållit sin betydelse som attraktiva träffpunkter för breda folklager; motsvarande gäller i viss mån även Danmark. Bland stora caféer som kvarlevt kan nämnas Café Ekberg i Helsingfors och det jugendinredda Theatercaféen i Oslo.

En påfallande skillnad mellan svenska och centraleuropeiska caféer är den relativa avsaknaden av dagstidningar och annan lektyr. Dessutom serveras ytterst sällan alkohol – på kontinenten en självklarhet. Svenska caféer är i regel små och har heller inte samma karaktär av självklar samlingsplats som de stora europeiska caféerna. De ger ett mer funktionalistiskt, puritanskt intryck. De kontinentala motsvarigheterna däremot frossar i gemyt och lockar med ofta rent förföriska miljöer.

I den svenska kulturen, som upphöjt arbete och flit till näranog religiös praktik, har njutningslystnad och dagdrivarliv stämplats som luthersk fanflykt. Utdragna cafésessioner har i konsekvens med denna konvention kunnat betraktas som utslag av lättja, ja som bevis på ren indolens.

Senare års radikalt förändrade samhälle tycks dock i viss mån lämna utrymme för det omvända förhållandet. Cafékulturens renässans signalerar att vårt behov av rumslig gemenskap kvarstår – alla multimediala kommunikationsnät till trots.

Att sitta på café kan liknas vid att sitta på parkett till själva verkligheten. Förutom möjligheter till möten och samtal i en omgivning där de flesta har råd att köpa något utgör caféer en förnämlig utgångspunkt för inövning i seendets och betraktandets konst; en konst måhända lika urmodig som flanerandets, men inte mindre viktig.

The post Europas caféliv – en del av det kulturella kretsloppet appeared first on Artiklar från Sveriges bästa skribenter – allt i en app | Gazzine.

Annonsval
Annonsval

Mer från Gazzine

image beaconimage beaconimage beacon