Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

Sälarna som jobbade i svensk krigstjänst

Logotyp för Gazzine Gazzine 2022-01-12 Emma Bergman

Under andra världskriget sökte försvarsmakten febrilt att skydda svenska sjömän. Kunde lösningen vara varelser som redan var havets eller luftens mästare?

Bild ovan: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering: Skärgårdsstiftelsen.

Det var vintern 1940 och den 12-årige fiskarsonen Jan-Erik Frisendahl bodde med sin familj på ön Södra Stavsudda i Stockholms mellersta skärgård. Jan-Erik visste att något mystiskt var på gång i den närbelägna Säckviken. Ubåtar färdades dit och på nätterna kunde man höra underliga läten som lät som en blandning av ylande vargar och råmande kor. En bister månlös kväll knackade det plötsligt på ytterdörren till Jan-Eriks hus. Utanför stod två högresta militärer iklädda långa skinnrockar. Tyska invasionstrupper!? Nej, det var vanliga svenska soldater som förklarade att de behövde hjälp att fånga in förrymda sälungar. Nitton pigga sälungar hade begett sig ut på upptäcksfärd över isar och snöklädda berghällar. Nu kravlade de i full fart mot en lockande ränna i isen nära Frisendahls hus. Om sälarna försvann ner i havet skulle man aldrig få se skymten av dem igen. ”Vi måste skynda oss mycket” förmanade militärerna och delade ut jutesäckar till den hastigt ihopsamlade räddningsexpeditionen.       

Södra Stavsudda idag. Foto : Arild Vågen via Wikimedia CC BY-SA 3.0 © Tillhandahålls av Gazzine Södra Stavsudda idag. Foto : Arild Vågen via Wikimedia CC BY-SA 3.0

Jan-Erik följde med över den hårdfrusna isen och snart hörde han sälungarna hoppa och hasa. Han och de andra sprang runt för att fånga in dem och stoppade dem i varsin säck. Det lät som att ungarna gnydde ”mamma, mamma” tyckte han. Men hade de fått dyka ner i det svarta vattnet hade många av dem drunknat. När alla sälar var infångade lastade militärerna upp säckarna på en släde och forslade tillbaka ungarna till stationen. Där kunde de nu fortsätta sin träning i det svenska försvarets tjänst. Men nästa vinter var det tyst i Säckviken. Sälträningen hade flyttat till en annan hemlig ort.

Tvåhundrafemito liter mjölk

Under andra världskriget var svenska handelsfartyg sårbara för angrepp från sovjetiska ubåtar som ville stoppa exporten av järnmalm till Nazityskland. Försvarsmakten kallade därför in en ny typ av rekryter, sälar, havsörnar och duvor. Valdemar Fellenius var en framstående beteendevetare vid Stockholms högskola som hade erfarenhet av att dressera sälar och han ansåg att de borde kunna användas som spanare. Han hade på eget initiativ startat en träningsstation och fick nu försvarsmaktens stöd. Sälstationen kallades ”Försöksstationen Palmen” efter den specialbyggda pråmbåten Palmen som man transporterade sälarna i.

Waldemar Fellinus med fingret i luften tillsammans med ubåtskaptenen Bengt Hedlund. De står på ubåten Sjölejonet för att planera dagens övningar. Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen. © Tillhandahålls av Gazzine Waldemar Fellinus med fingret i luften tillsammans med ubåtskaptenen Bengt Hedlund. De står på ubåten Sjölejonet för att planera dagens övningar. Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen.

Först var projektet förlagt till Säck i Stockholms mellersta skärgård men sedan flyttade man söderut till ön Gålö i Haninge skärgård. Projektet var hemligstämplat och nyfikna utomstående fick bara veta att man studerade sälarnas förträffliga mörkerseende. För att sälkutarna skulle bli tama måste de fångas in som små, långt ute på Östersjöns isar. Sedan fraktades de med militärflygplan till Sälstationen. Sälungarna föddes upp med nappflaska och konsumerade makalösa mängder mjölk. På två månader sög en nyfödd unge i sig 250 liter! Sedan var det strömmingsräkningen som sköt i höjden. Sälarna måste nämligen lära sig att endast äta strömming som skötarna matade dem med. Detta för att de skulle vara ivriga att lära sig olika uppgifter. Genom att låta dem äta frisimmande fisk som man gjort lätt strömförande avskräckte man dem från att fånga mat på egen labb.

Fellenius son Per hade inte börjat skolan ännu och bodde med sin pappa och mamma på Sälstationen året runt. Sälarna blev Pers enda lekkamrater. Särskilt god vän var han med sälen Pelle som fick hoppa in och ut ur köket som han ville. När Per lekte på bryggorna hände det ofta att han ramlade i vattnet men då puffade alltid en säl upp honom på land igen. Troligen såg de honom som en liten sälkut som ännu inte klarade sig i vattnet!

Den speciella båt som förde sälarna ut till havs för övningar. Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen. © Tillhandahålls av Gazzine Den speciella båt som förde sälarna ut till havs för övningar. Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen.

Sälskötare från Skansen

Våren 1942 hade den 24-årige Tore Glemmefors beredskapstjänst som artillerist i Värmlandsskogarna. En dag kom ett meddelande till hans postering. ”Glemmefors ställs omedelbart till Chefen för Marinens förfogande och ska omgående inställa sig i Stockholm.” Förbryllad reste Tore till huvudstaden där mysteriet fick sin förklaring. Han hade arbetat som djurskötare på Skansen innan kriget och Fellenius sökte med ljus och lykta efter personer som hade erfarenhet av sälskötsel.

Sälbassängen på Gålö Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen. © Tillhandahålls av Gazzine Sälbassängen på Gålö Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen.

Sälar är nyfikna och intelligenta djur och dressörerna var noga med att göra träningen lustfylld och belöna sälarna med mat när de hittade attrapper av minor, torpeder och ubåtar. Djuren fick också lära sig att känna igen bullret från en ubåt. Per Fellenius fick följa med i djupet som ”andre styrman” när sälarna skulle söka efter riktiga ubåtar. Kapten Bengt Hedlund försökte gömma sin ubåt Sjölejonet på olika ställen nära botten men sälarna gick inte att lura utan hittade farkosten gång på gång.

När sälarna hittat ett sökobjekt behövde de också kunna signalera sitt fynd. Bengt Hedlund samarbetade med Fellenius för att uppfinna tekniska lösningar. Sälarna ikläddes selen där ett flöte var fastsatt. När sälen simmade nära ett militärt objekt lossnade flötet från selen och steg sedan upp till ytan. I en konstruktion krokades en liten ”gripklo” fast vid en utstickande del av ubåten. Gripklon var fästad vid en förankringstråd med ett markeringsflöte som var fylld med fosforkalcium. När flötet var fastkrokad vid ubåten utlöstes ett sprängpiller som gjorde att fosforkalciumet kom i kontakt med vatten. En kemisk reaktion fick flötet att lysa när det flöt upp mot ytan. Sälarna var duktiga både med att hitta och markera objekt men arbetet kunde vara livsfarligt. Det hände att djuren fastnade med selen i utskjutande metalldelar och dog därnere i djupet.   

Ulvenkatastrofen

Det fanns planer på att varje svensk jagare skulle ha fyra fem sälar ombord för att leta efter ubåtar. Men sälarnas aktionsradie var begränsad och för att kunna genomsöka de yttre havsbanden skulle det behövts en hel sälkoloni. Inom försvaret fanns det också tvivel på sälarnas sökförmåga. I mitten av april 1943 övade ubåten Ulven utanför Marstrand när den gick på en tysk mina och 33 av den 34 man starka besättningen försvann ner i djupet. Via en hydrofonboj vid Vinga kunde man höra knackningar i skrovet. Skulle männen kvävas i djupet?

Från Sälstationen på Gålö kallades Pelle in. Han sökte frenetiskt men hittade inte Ulven och när ubåten till sist drogs upp var de 33 männen redan döda. Och den 34:e mannen? Det var kocken som satt i arrest på land när Ulven sjönk. Trots att Pelle hade satts att leta i fel område och alltså inte kunde lastas för att ha missat ubåten användes händelsen av skeptiker inom militären för att man skulle börja avveckla stationen. Eldsjälen Fellenius var övertygad om projektets potential och drev det vidare på egen bekostnad en tid men i april 1945 lades stationen slutgiltigt ner.

Ulven 1930. Foto: Marinmuseum © Tillhandahålls av Gazzine Ulven 1930. Foto: Marinmuseum

Pensionstillvaro på Skansen

Och sälarna? De som bedömdes kunna klara sig på egen hand släpptes ut i friheten. De andra fick följa med Tore Glemmefors tillbaka till Skansen. Där blev Tore en legendarisk djurskötare som arbetade för fyra Skansenchefer och fick äran att presentera vårens björnungar för pressen. Pelle var en av sälar han tog hand om. När Per Fellenius några år senare besökte Skansen med sina skolkamrater gick klassen till sälhägnet. ”Jag tänkte testa om Pelle fortfarande kom ihåg mig, så jag ropade med hög röst ut över vattenytan: Pelle! – Och Pelle kom!”

Pelle kommer upp i Gålös sälbassäng efter att ha fullgjort en övningsuppgift. Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen. © Tillhandahålls av Gazzine Pelle kommer upp i Gålös sälbassäng efter att ha fullgjort en övningsuppgift. Bild: Stiftelsen Armé- Marin- och Flygfilm, ur arkivfilm AMF 10338. Kolorering Skärgårdsstiftelsen.

Bigge var en annan Gålö-säl som också flyttade till Djurgården. Han blev rikskändis efter en artikel i Expressen år 1958. Journalisten Gösta Ollén uppmanade Skansens besökare att betrakta Bigge med vördnad och skrev att ”Han har något av gamla militärers högtidlighet.” Kanske berodde detta också på att Bigge uppnått den för en säl vördnadsvärda åldern av 19 år.

Under det kalla kriget måste man fortsätta att skydda svenska farvatten mot intrång och år 1982 inträffade en misstänkt ubåtskränkning i Hårsfjärden i Stockholms skärgård. När kapten Hedlund intervjuades om incidenten menade han att ”Kunde sälarna 1942 hitta min ubåt Sjölejonet, så varför skulle de inte kunna hitta dagens ubåtar.” Inga efterträdare till Pelle eller Bigge kallades dock in och incidenten är fortfarande ouppklarad.

Fakta: Fåglarna

Fellenius försökte även träna havsörnar, duvor och berguvar. Tanken var att dessa skarpsynta fåglar skulle följa med svenska fartyg och markera periskop. Tack vare brevduvor skulle ubåtar slippa radiosändningar som fienden kunde snappa upp. Fågelförsöken blev dock inte särskilt lyckade. Den ena av de två havsörnarna blev sjuk och dog och den andra släpptes sedan fri. Duvorna var visserligen både skickliga på att upptäcka periskop och hitta hem långväga ifrån men de var alltför lätta offer för rovfåglar. Var gällde den enda berguven ”Kalsong-Olle” så kallad efter sina lurviga ben, var han alltför ointelligent för att kunna dresseras.   

Trots att ugglan är vishetens symbol är fåglar av ugglesläktet faktiskt ointelligenta djur som är svåra att dressera. Foto: Broken Inaglory via Wikimedia CC BY-SA 3.0 © Tillhandahålls av Gazzine Trots att ugglan är vishetens symbol är fåglar av ugglesläktet faktiskt ointelligenta djur som är svåra att dressera. Foto: Broken Inaglory via Wikimedia CC BY-SA 3.0

Stort tack till Stiftelsen AMF-film för tillstånd att använda deras bilder och Skärgårdsstiftelsen för att ha tillhandahållit kolorerade bilder.

Lär dig mer:

Sälar i svensk krigstjänst av Johan Ahlbom Balkong Förlag

AMF Arkiv | Demonstration av försöksverksamheten ”Palmen”

Skärgårdsstiftelsens webbsida om sälstationen på Gålö

Sveriges Radio: Sälar som ubåtspanare

The post Sälarna som jobbade i svensk krigstjänst appeared first on Artiklar från Sveriges bästa skribenter – allt i en app | Gazzine.

Annonsval
Annonsval

Mer från Gazzine

image beaconimage beaconimage beacon