Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

Henrik Lenngren: Mitt första år som pappa

Logotyp för Gazzine Gazzine 2021-10-18 Henrik Lenngren

Från den första månadens sömnbrist med tillhörande tankspriddhet till den 11:e månadens vemod över att barnet ska sova i ett eget rum. Följ med journalisten Henrik Lenngren under de där trevande första månaderna som nybliven förälder.

Foto: Privat

1 månad – Tankspridd vardag

Jag småvisslar på en fånig trudelutt under avstickaren till Coop-gångens blöjhylla. När min dotter avancerar i graderna är det med en känsla av faderlig stolthet att lirka fram Liberos 2:a. Då, inbillar jag mig, att det är på sin plats att vissla om att plocka körsbär i en trädgård. Utan skämskudde.

Samtidigt vickar jag vanemässigt kundvagnen fram och tillbaka, i tron att jag resolut skjuter barnvagnen framför mig och försöker vagga en otålig bebis till sömns.

Det är först när jag rundar hörnet som jag påminns om min tankspriddhet. En kvinna vid fiskdisken kommer störtande mot mig – med ett pekfinger som en fjärrstyrd projektil genom luftrummet. Instinktivt tittar jag över axeln, men det är jag som är objektet för hennes vapen. ”Är det där verkligen din kundvagn?” frågar hon roat, och jag inser att jag av misstag kidnappat hennes kronärtskockor, bindor, pumpakärnor och så mycket gräddfil att det skulle kunna mätta ett diplomatbarn.

Att bli pappa och att hänga med i nya sömncykler är lika med att bli disträ. Senare samma vecka ska jag först glömma att duscha bort schampot i håret (för att inse det vid påklädnad) och sedan hälla upp – och dricka – 15 milliliter matlagningsvin istället för Kan Jang.

Å andra sidan: att bli vithårig och att upptäcka att matlagningsvin smakar lakrits uppvägs av det faktum att varje morgon vakna av min dotters kluckande skratt.

3 månader – Skitroligt – på bebisens vis 

Brottsplatsen är en transferbuss vid Gran Canarias flygplatsterminal. Förseelsen sker i tystnad, passerar närmast omärkligt förbi. Efteråt ska det visa sig att pappan, i några minuter en lyckligt ovetandes pappa, angripits av en förövare med signalementet tunnhårig, 60 centimeter lång, jollrande tillfreds och med opålitlig mage. 

Beviset: en nedbajsad jacka, en skadeglad mamma och en pappa som med panik i blicken försöker hitta närmast möjliga flyktväg till toaletten utan skötbädd.

Det är en stor konst att klä på en bebis som drabbas av gränslös rastlöshet – men en ännu större konst att själv inte få skit under naglarna. Jag som tidigare drabbats av mentala allergier av olika sorters kladd och odörer från gamla disktrasor har nu en helt ny värld att anpassa mig till. Men vanans makt är stark, och än behövs inga klädnypor över näsan.

Varje lyckat ombyte är ett erkännande, en seger, en bragd.

Att ta omvägen till kemtvätten med en och annan jacka hör livet till. Även på ett spanskt charterhotell.

När jag lika fumligt lämnar sovrummet, men sensationellt nog inte väcker lilla C, slås jag av en tanke. Från barnsånger om söta, små katter till Gangnam Style på 14 dagar. Vad blir egentligen nästa steg i hennes musikaliska utvecklingsfas? © Tillhandahålls av Gazzine När jag lika fumligt lämnar sovrummet, men sensationellt nog inte väcker lilla C, slås jag av en tanke. Från barnsånger om söta, små katter till Gangnam Style på 14 dagar. Vad blir egentligen nästa steg i hennes musikaliska utvecklingsfas?

5 månader – Racingtur med barnvagnen

03.47. Mikrovågsugnens klocka lyser i mörkret. Från gatan påminner jag nog om en sävlig gestalt som helt verkar ha tappat koncepten i vardagen. En gestalt som planlöst vankar runt i huset, där köksön fungerar som en oval racingarena, där barnvagnen är ett fordon och där jag tjänstgör som chaufför.

Nya rutiner innebär att nattliga amningsmål ska decimeras och då kräver plikten att jag kliver upp för att gå på barnvagnstur.

Huvudrollsinnehavaren själv, min dotter, vrider och vänder på sig i jakten på fortsatt sömn. Några timmar tidigare, när kväll ännu inte blivit natt, låg hon i babygymmet och fnittrade åt en uppstoppad papegoja. Nu spelas sekvensen upp i min iPhone och jag låter ljudet av hennes livsglädje dansa mellan hörlurarna och öronen.

04.24, efter uppskattningsvis 28 varv runt köksön, har det börjat ljusna utanför husknuten. Cornelia somnar med öppen mun och med handflatorna i harmoni bakom sitt huvud.

Förmiddagen därpå delar hon ut en noga uttänkt grimas i betyg till den broccolitugga som hennes mamma serverat som smakportion. Jag jublar – inombords. Tanken på att hon kanske förvägrar broccoli livet ut kommer ge mig ännu mer energi på nästa nattpromenad.

7 månader – Sydkoreansk rap istället för barnsånger

Babyvaktens röda sken skickar en fackla av ljus genom det mörka vardagsrummet. Genast står jag i startblocket, redo att kasta mig in i sovrummet för att vyssja lilla C innan vakenheten stört hennes sömn allt för mycket. 

Min 32-åriga kropp är för långsam. När jag fumligt öppnar dörren och kliver in möts jag av en symfoni av missnöjda läten. Bekymmersrynkan mellan hennes ögonbryn är intakt, ett genetiskt föräldraarv.

Nu är goda råd dyra. 99 kronor dyra, mer bestämt. Det är vad månadsprenumerationen på Spotify går på. För musik, det är vad som gäller när lilla C ska gå från en klarvaken, ilsket skruvande ostbåge till ett rofyllt, slumrande underverk i sängen.

För ett par veckor sedan räckte det med att nynna på Har du sett en liten katt och mjaua med inlevelse. Sedan – som på en signal – stängde hon sina vackra blå och återfann ron. Nu är det sydkoreansk rap som gäller. Och hon föredrar inte ett lågmält pumpande i bakgrunden utan full fläkt på högsta volym. 

Mitt i refrängen, i en märklig harang av okända ord som ingen av oss förstår, ser jag att bekymmersrynkan slätas ut, att de knutna nävarna mjuknar i sitt grepp och att hennes underläpp faller fritt.

När jag lika fumligt lämnar sovrummet, men sensationellt nog inte väcker lilla C, slås jag av en tanke. Från barnsånger om söta, små katter till Gangnam Style på 14 dagar. Vad blir egentligen nästa steg i hennes musikaliska utvecklingsfas?

9 månader – Duellen på skötbordet

Hon ligger på skötbordet och sprattlar som en nyfångad abborre. Att tillbringa en minut med ryggen på den laminerade dynan är helt oacceptabelt. Hon är stark och envis, outtröttlig och fast besluten att rulla runt.

Jag lockar med skramlande föremål, försöker avleda uppmärksamheten med plingande mobil och talar med en röst så gäll att den omöjligt inte ska kunna gå att negligera – men Cornelias ansiktsuttryck säger mer än tusen distraktionsmoment: ”Gör dig inte besväret…”

När hennes pappa till slut kapitulerar lyser triumfen i hennes ögon. 

Att byta blöja och kläder med en upptäcktssugen bebis i magläge kräver viss samverkan mellan öga och hjärna. Det är som att spela Tetris, där rektangulära block i fyra rutor ersätts av strumpor och bodys, och där tonerna av folkvisan Korobejniki byts ut mot Bro bro breja på högsta volym. 

Problemet är att inga ”rader” försvinner, för plaggen verkar aldrig ta slut.

Efter ett lyckat byte har minutvisaren på klockan sprungit marathon, och min panna är blank av tröttma – men lilla C är fortfarande triumfatorisk efter sin duellseger. Och det är ju huvudsaken.

11 månader – Evolutionen

Hon har flyttat hemifrån. Det är så det känns, när vemodet svämmar över och vi maniskt bläddrar bland bilder och inspelade videoklipp för att lindra tomhetskänslan.

På bordet framför oss står babyvakten, med finesser som batterilarm och vibrationslarm, och enligt instruktionsboken med en räckvidd på upp till 800 meter. Avståndet till vår dotter är knappast en kilometer, snarare ett par meter, men just nu är en svagt isolerad innervägg, ett par trappsteg och en dörr lika med en mindre oändlighet.

I realiteten har Cornelia förstås inte flyttat hemifrån, men hennes säng har burits över från vårt sovrum till hennes alldeles egna sovrum. 

Hur kunde allt gå så snabbt? För elva månader sedan låg hon på mitt bröst och gnydde, liten, fragil och hjälplös i en värld full av märkligt ljus på BB. Nu kryper hon på trappsteg med ögon fulla av bus, äter kokoskyckling med gaffel och försöker attackpussa pojkar på öppna förskolan. Hon sjunger med i refrängen om en trollmor som lagt de elva små trollen, förflyttar sig med gåstolen och ropar ”MAMMM” eller ”PAPPP” när hon slår upp sina ögon och kräver fullskalig underhållning klockan halv sju en lördagsmorgon.

På elva månader har hon vänt upp och ner på den värld jag trodde mig känna, hon har tillfört ännu en dimension i vad kärlek kan vara. Och nu sover hon alltså själv, i egen säng, i eget rum i det som kanske kallas en bebis evolution. Själv är jag rörd när jag tyst tassar uppför trappan, öppnar dörren och betraktar henne i mörkret, som en livs levande men framför allt obeskrivligt stolt babyvakt. 

Henrik Lenngren, frilansjournalist och stolt pappa till Cornelia

The post Henrik Lenngren: Mitt första år som pappa appeared first on Artiklar från Sveriges bästa skribenter – allt i en app | Gazzine.

Annonsval
Annonsval

Mer från Gazzine

image beaconimage beaconimage beacon