Du använder en äldre webbläsarversion. Använd en version som stöds för bästa MSN-upplevelse.

Emily in Paris – kliché som väcker reslust men knappast till Paris

Logotyp för Vagabond Vagabond 2020-10-15 Karin Wimark
Emily in Paris är en ny Netflix-serie som kritiserats på många håll för sin stereotypa bild av Paris. Foto: GettyImages/Netflix © Vagabond Emily in Paris är en ny Netflix-serie som kritiserats på många håll för sin stereotypa bild av Paris. Foto: GettyImages/Netflix

Romantik, pittoreska boulevarder och klichéspäckade scener. Vagabonds redaktör Karin Wimark har sett Netflixserien Emily in Paris som bjöd på verklighetsflykt i ett franskt, lättsamt skimmer – men med en bitter eftersmak! Serien har väckt ilska världen över när den spär på franska stereotyper.

Redan efter en kvart är jag såld. En iver och spänning rusar genom min kropp och i tankarna är jag redan på väg ut världen då jag betraktar huvudkaraktären Emily smälla upp balkongdörrarna från sin vindsvåning i Paris och blicka ut över staden. Möjligheternas och romantikens stad ligger framför oss!

Kanske är det Corona och månader av karantän i världen som bidrar till det enorma resesug som infinner sig. Jag är svältfödd på intryck. Vill inget hellre än kasta mig ut i världen! Bonjour Paris, här kommer jag!

Handlingen är enkel. Emily, en ung kvinna från Boston, är anställd av en tjusig PR-byrå inom modevärlden i Paris för att ge dem ett amerikanskt perspektiv. Hon är självsäker, ivrig och modemedveten – uppfyller den stereotypiska bilden av en framgångsrik millennial som arbetar hårt, får vad hon vill och självfallet instagrammar om det.

Jag sugs med in i den glamourösa världen i ett tempo och en vardag som påminner om Sex and the City, Djävulen bär Prada eller Gossip Girl. Den stereotypiska bilden av vad som är franskt är till en början slående. Otrevliga fransoser som vägrar prata engelska, vackra vyer med Eiffeltornet i avgrunden, pittoreska boulevarder, frasiga croissanter och förstås L´amour. Det är långa vinluncher, nakenhet, otrohet i kombination med en avslappnad inställning till livet med stadens vackra kulisser snyggt framhävda. På glamourösa fester börjar fransmännen sakta men säkert mjukna inför den nytänkande amerikanskan, som gör sin röst hörd om kvinnors rättigheter, säger emot högt uppstående (ofta manliga) kunder och tar för sig i arbetsliv och kärlek.

Jag gillar Emily. Och det är svårt att inte gilla Paris!

Krönika av Karin Wimark om Paris © Tillhandahålls av Vagabond Krönika av Karin Wimark om Paris

Kravet som ställs på schablonbilden av Paris skadar både resenärer och staden, säger Vagabonds redaktör Karin Wimark.

Bitter eftersmak 

När jag senare på kvällen sträckkollat hela första säsongen var jag redo att boka en enkelbiljett på stört. Men redan nästa morgon smög sig en bitter eftersmak fram. Till vilken stad var jag beredd att åka? Till ett klichébombat Paris där romantiken flödar, livet är en fest, fransoserna otrevliga och kvarterskrogarna kommer med snygga servitörer som råkar vara din granne? Eller till verklighetens Paris – där Emilys vardag är en slice av en mångfaldig stad som likt andra platser placerats i ett skimrande fack?

Egentligen har jag aldrig haft någon särskild dragning till den franska huvudstaden. Kanske på grund av att bilden av Paris inte attraherat mig och jag ogillar att ha allt för stora förväntningar på en plats. Därför undviker jag gärna storstäder som Barcelona, Berlin och Paris. Jag vet, jag går garanterat miste om fantastiska sidor av dessa platser, men jag har svårt att prioritera ett besök när jag hellre dras till de oslipade destinationerna mer mindre krav från omvärlden.

Vi resejournalister är väl medvetna om hur en destination framställs och problematiken som kan uppstå i klyschor. Det är en ständig balansgång att gestalta det vackra, drömlika och det råa, kanske inte lika bildsköna. Vi ställs alltid inför frågor om vilka stereotyper vi själva är med och skapar om destinationer, människor och länder. Vad väljer vi att fotografera och sprida på sociala medier?

"Parissyndromets" comeback

Jag tänker osökt på "Parissyndromet". Namnet kommer från upprepade händelser där japanska resenärer drabbades av hjärtslag, yrsel och hallucinationer när den idealiserade och romantiserade föreställningen om Paris inte infunnit sig i verkligheten.

Serien spär tydligt på detta redan existerande skimmer över Paris och det är både resenären och sten som missgynnas av den. Det är lätt att bli besviken samtidigt som destinationen dras med helt orimliga krav. Eftersom Paris ligger så pass nära Sverige tror jag att många svenskar redan har någon form av relation till staden, och kan ta klichébilden med en nypa salt. Men vad känner fransoserna själva? Och vad säger serien om amerikanarnas bild av Paris? En serie som denna, som dessutom är från USA, hjälper inte direkt en skadad bild.

Kommer vi se en ny våg av besvikna resenärer som drabbas av "Parissyndromet" – en hjord av Instagrammade millennials som missar det verkliga Paris, som absolut är vacker och värd att resa till, för en kliché?

Emily in Paris har redan blivit en vattendelare bland tittarna. Somliga älskar lättsamheten, andra avskyr den överdrivna, klichéartade skildringen av den franska drömmen. För min del var den en underhållande verklighetsflykt som går rakt in i facket – "romantiska skämsserier". Och som jag skrev i början – efter månader av restriktioner landar serien precis rätt i tiden! Det smöriga går hem. Min reslust är väckt. Men suget efter just Paris är knappast större.

Annonsval
Annonsval

Mer från Vagabond

image beaconimage beaconimage beacon